19 juli 2017

Skattefritt für alle

Idag inträffar alltså skattefridagen. Det är den dag på året som anger hur stor del av våra totala inkomster som av var och en betalas in till det gemensamma. Det ger skäl att fundera lite över hur skatten tas ut, och vad den går till.


De allra flesta av oss betalar faktiskt ungefär lika mycket i skatt, set till andelen av vår inkomst. Några betalar mer, och gör det då oftast som en del av den statliga skatten. Därmed bidrar de mer än oss andra till den gemensamma kakan, vilket vi alla nog har skäl att vara tacksamma för. Det absoluta flertalet av dem (de andra kan vi nog bortse ifrån) som tjänar så mycket att de betalar statlig inkomstskatt är inte bara beredda att göra det utan att knota. De har i regel arbetat hårt - och fått försaka ett och annat - på vägen till den höga inkomst som genererar extra hög skatt.


Jag har här och nu inte trötta med hur skattesystemet fungerar, bara konstatera att den absoluta merparten av samhällets inkomster beskattas ganska lika oavsett inkomstnivå.


Därmed vilar ett tungt ansvar på dem som tar in och förvaltar våra skattemedel. Det ansvaret handlar framför allt om två saker. Det ena, mer självklara som jag inte tänkte skriva om, är vikten av att förvalta skattemedlen klokt för de ändamål de är till för: vår gemensamma välfärd.


Det andra, där tidsandan just nu inger allt mer oro, är förståelsen för att våra skattemedel faktiskt är gemensamma och därför ska användas just så.


Lite väl ofta kan man höra politiker som glatt berättar om sina egna hjärtefrågor, och om hur måna de är att använda sina politiska uppdrag till att kunna satsa på just det som ligger dem varmt om hjärtat. Det må vara idrott (jag är ju själv aktiv i idrottsrörelsen), friluftsliv, kultur eller vad som helst som kan göra några - eller många - av oss lyckliga.


Men det är inte vad våra surt förvärvade skattemedel är till för. De är till för våra gemensamma angelägenheter.


Denna vilja att lägga gemensamma resurser på olika hjärteprojekt koppas ofta ihop med en vilja att förmå andra att intressera sig för samma saker. Vägen dit går ofta genom att vädja till "allas lika möjligheter" - som om människor inte själva hade förmåga att göra egna prioriteringar. Ett vanligt argument för att något utanför ren kärnverksamhet ska finasnsieras med skattemedel är att det "inte får vara en klassfråga". Problemet är bara att de som i vårt skattesystem då tvingas betala mest är de som har den lägsta disponibla inkomsten kvar efter skatt: de mest lägst inkomst före skatt. Därmed uppstår det paradoxala att låginkomsttagare tvingas vara med och betala alla möjliga verksamheter i samhällsmaskineriet, oavsett om de är intresserade eller inte. Det ökar inte deras möjlighet att fritt välja i vad och på vilket sätt de vill engagera sig. Det enda det leder till är att deras egna möjlighet att fatta egna, självständiga beslut minskas.


Så; nästa gång du hör någon argumentera för att något ska betalas via skatten "för att det inte ska vara en klassfråga, fråga då den personen om de med låga inkomster inte själva borde få bestämma mer över sin egen inkomst. Det, om något, är en klassfråga.

01 maj 2017

Den svenska modellen

Idag är det Första Maj. Det är dagen då vi firar vårens ankomst. Vi kan njuta av en dag i almanackan då vi arbetar eller är lediga, vilket vi nu önskar och beroende på yrke och arbetsscheman. Arbetarrörelsen betraktar det som sin egen högtidsdag. Just i år är temat för deras högstämda tal enligt uppgift "den svenska modellen".

Exakt vad som utgörs av denna modell är inte helt klarlagt. Den sägs vara ett uttryck för något mycket svenskt men har många drag som funnits i andra länder långt innan det infördes här. Modellen med en skattefinansierad välfärd och social omsorg skapades till exempel i 1800-talets nationalkonservativa Tyskland. Att just arbetarrörelsen hyllar modellen skulle kunna ses som ett uttryck för att den är sprungen ur politiska beslut fattade av arbetarrörelsens partier, men det stämmer inte heller. Åtskilliga delar av "den svenska modellen" bygger på politiska beslut fattade i vårt eget land långt innan socialdemokratin växte sig stark. Andra reformer grundades i en bred politisk enighet långt över nuvarande parti-och blockgränser.

En av de vanligaste definitionerna av "den svenska modellen" är en löne- och arbetsmarknadsmodell som växt fram i nära samverkan mellan arbetsgivare och löntagare. Redan på 30-talet insåg dessa bägge parter hur mycket stabila och långsiktiga förhållanden betydde för att det svenska näringslivet skulle växa sig konkurrenskraftigt. Den stabiliteten gynnade under många år svensk exportindustri och lade en viktig grund för det välstånd vi upplevt under de senaste decennierna.

Modellen som vi gärna kallar för svensk må vara just det. Men det går inte att slå fast exakt vad den innehåller, och lika lite kan en part på arbetsmarknaden, eller för den delen ett eller flera politiska partier, hävda någon sorts tolkningsföreträde när det gäller modellens innehåll. Det svenskaste med den svenska modellen är snarare att den är så allmänt omfattad att ingen kan ta sig rätten att tolka den entydligt. Det är inte heller det jag gör med den här texten.

En fråga som däremot behöver ställas är hur "den svenska modellen" kan utvecklas vidare under kommande decennier. Ska den se ut som den gjorde från 30-talet och fram till 70- eller 80-talet? Behöver den anpassas till nya förhållanden, på samma sätt som den lagstiftning och de överenskommelser som hittills präglat modellen? Då bör man ha flera saker i minnet.

Det första är att världen förändras. Marknaden för svenska exportprodukter ser inte ut som för åttio år sedan. Arbetslivet är annorlunda, och nya mönster präglar det internationella samhället.

Det andra är att människors villkor har förändrats. Arbetsmarknaden för åttio år sedan byggde i hög grad på stora industrier med hög grad av manuellt arbete. Andelen yrkes- och arbetsuppgifter som krävde högre utbildning var begränsat - och rekryteringen till dessa, ofta ganska kvalificerade, yrken kunde klaras av inom en snäv krets av övre medelklass.

Det tredje är att förändringar i samhället och i människors livsvillkor har lett till att politiken har förändrats, inte minst i vårt land. Ett litet fåtal intressepartier var väljare känner stark identifikation med ett väletablerat politiskt system har ersatts av ett mer mångfacetterat och därmed rörigare politiskt landskap.

Världen, och därmed spelplanen för den svenska modellen, ser helt enkelt annorlunda ut.


I det läget finns två valmöjligheter.

Det ena valet är att hålla fast vid det som är. Det är en enkel väg att gå, för det är alltid lätt att argumentera för det som är känt och välbekant.

Det andra valet är att de samhällsförändringarna i vitögat och verkligen våra utmana det faktum att världen, som sagt, förändras. Det ställer krav på att våga reformera samhällsmodellen så att den hänger med i en allt rörligare - och rörigare - omvärld.

Just nu ser vi också tydliga exempel på var skiljelinjerna går, och vilka politiska partier som väljer de ena eller den andra vägen.

Helt nyligen hölls en omröstning i Sveriges riksdag om en del av "den svenska modellen", nämligen ansvaret för lönebildning och avtalsförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. I den omröstningen stod två block emot varandra. Det ena blocket bestod av de partier - regeringspartierna samt deras stödpartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - som vill hålla fast vid en modell anpassad för efterkrigstidens industrialism, medan det andra blocket är mer anpassat till en värld där varor, tjänster, idéer, människor och kapital rör sig över gränser. Givetvis behöver vi även i en sådan rörlig värld ha stabila lagar och spelregler - men reglerna behöver också utgå från verkligheten.

Inte bara varor, utan också tjänster och idéer, har idag en helt annan rörlighet än för en generation sedan. Företag kan erbjuda sina tjänster långt utanför traditionella marknader. På samma sätt som Volvo och SKF kunnat bygga svenskt välstånd genom att exportera verkstadsprodukter över världen kan företag i andra länder idag erbjuda sina tjänster till svenska marknader och därmed bidra till ökat välstånd både i Sverige och utomlands.

Därför behöver den svenska modellen hela tiden utvecklas. Den behöver vara modern och följa med sin tid och vara lyhörd för hur omvärlden ställer krav på att tänka nytt. Politiskt innebär det att de partier som på allvar är beredda att "stå upp för den svenska modellen" också är beredda att ompröva sina egna sätt att se på arbetsmarknad, lönebildning, rörlighet och anpassning.

Jag tror att den svenska modellen hela tiden behöver utvecklas och anpassas till hur omvärlden förändras. Det var så Sverige växte sig starkt under perioden från 1870 och framåt. Nu är det dags att vi funderar på hur vi kan möta de kommande hundrafemtio åren, och inte stirrar oss blinda på de hundrafemtio år som gått.

30 april 2017

Att göra rätt

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

05 april 2017

Skatt, moral, samhällsansvar

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.

21 februari 2017

Först som sist

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

17 februari 2017

Att styra ett bolag

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Dessutom har jag ibland haft nöjet att valbereda, och ser då till att inte plocka in fem likadana kompetenser. I stället gäller det att bredda styrelsen, hitta ny kunskap och inte minst bidra till insikt om sådant som inte självklart är bra för bolagets utveckling men som kan påverka i rätt riktning.

Hör gärna av dig om du är verksam i näringslivet och vill få bättre tryck i styrelsearbetet. Rätt använd är en styrelse ett oerhört viktigt strategiskt redskap i ett välfungerande bolag. Fel använd är styrelsen i bästa fall en formalitet. I värsta fall är styrelsen till ren skada för bolagets utveckling. Sådana styrelser ska bytas ut.

14 februari 2017

Naivitetens pris

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.