24 januari 2017

De hunsades revansch

En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

"We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

19 januari 2017

Ordet är fritt

Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.

02 januari 2017

Med andra ord

Landstinget ska byta namn. Det gamla begreppet ska bytas ut mot "region" för att markera att landstinget fått nya uppgifter. Det må så vara - men det viktigaste signalen borde kanske i stället vara att sjukvård och kollektivtrafik fortfarande är de klart viktigaste uppgifterna.

Är detta en viktig fråga? Ja och nej. Vad landstinget/regionen heter är förstås helt underordnat, men om namnfrågan då skymmer de mycket viktigare frågorna om vad som är regionens kärnuppgifter, så kan en ren struntsak få ganska tråkiga konsekvenser.

Regionen (som det nu alltså ska heta) omsätter varje år långt över tio miljarder kronor. Huvuddelen av detta består av landstingsskatt (som det fortfarande heter) och används för att finansiera sjukvård. Det är dessutom den just nu viktigaste politiska frågan. Därmed kan vi också ganska enkelt sluta oss till hur regionen (nya namnet alltså) på bästa sätt vinner respekt hos invånarna. Det är genom att bedriva E en sjukvård som är så bra att den inger förtroende. Det är, dessvärre, lite si och så med den saken för tillfället.

Det klokaste budskapet från politiker (jag är själv en av dem) och tjänstemän i regionen borde alltså vara att man jobbar på allt vad man kan för att sjukvården ska bli bättre. Redan i en nyhet om namnbytet borde alla berörda fokusera på uppdraget - och markera att namnfrågan är underordnad.

När man då i nyhetsinslaget om namnbytet får se ett rykte om att tjänstemän som slinter med tungan ska "få böta" så finns det goda skäl att höja ett ögonbryn. OM man får böta för att man råkar säga fel namn - vilka böter väntar då för den som är ansvarig för inställda bussar, orimliga väntetider eller brist på personal?

Namnbytet är alltså ingen stor fråga. Regionens verksamhet är desto större och viktigare. Just därför bör alla kommunicera att det är verksamheten som är viktigast. Då får man också respekt från de invånare som vi politiker tjänar.

01 december 2016

En modernare sjukvård

Jag har just läst en mycket intressant artikel i Dagens Samhälle. Artikeln handlar om regeringens nya lagförslag, som ska förhindra att viss verksamhet förläggs utanför universitetssjukhus. Det är ett förslag som går rakt emot den utveckling som pågår i många (även S-styrda) landsting, och som är en viktig del av vårdens modernisering.
Det händer just nu väldigt mycket i svensk sjukvård. Allt mer vård kan utföras utanför de stora sjukhusen som en följd av den medicinska och tekniska utvecklingen. Sjukdomar som för några års edan krävde långvarig inläggning kan idag behandlas utan att patienten ens behöver besöka ett sjukhus. Det ställer krav på att kunna gemomföra strukturförändringar av vården som inte har det minsta med ideologi eller med synen på privata vårdgivare att göra.
Flera av de landsting och regioner som anses som moderna och nytänkande driver också en sådan utveckling, åter igen oavsett färg på den politiska ledningen. Ett exempel är Region Östergötland, som tillsammans med andra närliggande landting ser över vilken vård som behöver bedrivas på universitetssjukhuset i Linköping och vilken vård som i stället kan förläggas till andra orter - och till andra huvudmän.
Omstöpningen har sin grund i begreppet universitetssjukvård. I framtiden kommer all sjukvård att på olika sätt vara föremål för forskning, utveckling och utbildningen. Modellen där dessa frågor "låstes in" på universitetssjukhus är föråldrad. De moderna och nytänkande organisationerna i sjukvården öppnar all sjukvård för samarbete och fokuserar på att hitta goda former för att skapa detta. Det är, som sagt, möjligt som en följd av teknisk och organisatorisk utveckling. De landsting som driver utvecklingen hårdast kommer också inom några år att ha den modernaste sjukvården och, av allt att döma, den slagkraftigaste medicinska forskningen och utvecklingen.
Vårt landsting väljer att döma av remissvaret på utredningen, en annan väg. I ett läge då den allmänna uppfattningen är att utredningen är slarvigt skriven och okunnig om vårdens utveckling, har landstingsttyrelsen i vårt landsting valt att tillstyrka utredningen i sin helhet. Det är ett mycket oroande förhållningssätt, som också kommer till uttryck i konkret politik.
Universitetssjukvården förändras inte bara i en rasande takt. Den söker sig dessutom helt nya former. Gränssnittet mellan sjukvård och teknik förflyttas. Samverkan mellan huvudmän för sjukvård och för äldreomsorg blir allt viktigare. Nya forskningsområden skapas både inom teknik och hälsa och inom olika delar av vården. Allt detta kräver en akademisk vårdmiljö som kan anpassa sig till förändringar. det rimliga vore att vår universitetsssjukvård i Uppsala län gick samma väg.
Men så är inte fallet. I stället råder en otidsenlig inställning som i sig är ett hot emot Akademiska sjukhusets framtida ställning som universitetssjukhus. När andra landsting och regioner i vårt närområde moderniserar och driver på en utveckling som skapar en modernare vård, så står landstinget i Uppsala kvar i en gammaldags inställning till hur sjukvård ska organiseras och bedrivas.
Det ska bli intressant att se vad den politiska ledningen kommer att skylla ifrån sig på, när den här utvecklingen blir verklighet.

05 november 2016

I en stökig tid

Förutvarande statsministern Fredrik Reinfeldt intervjuas av Aftonbladet, och givetvis kommer det omtalade "öppna era hjärtan" från slutskedet av valrörelsen 2014 upp. Reinfeldt vidhåller att invandring är någonting bra och påpekar syrligt att de som motsätter sig människors rörlighet sällan pratar om de positiva effekterna med rörligheten.

Efter intervjun utbryter, föga oväntat, en diskussion i sociala medier. De som - likt jag själv, för övrigt - delar Reinfeldts uppfattning tycker förstås att det är bra att han uttalar sig. De som verkligen vill se stängda gränser hävdar hånfullt att den situation som uppstått helt och hållet beror på statsministerns naiva uppfattning i frågan. Men alla verkar missa att Reinfeldt faktiskt inte uttalar sig om det aktuella inrikespolitiska läget i Sverige. Han ger uttryck för en principiell och djupt ideologisk uppfattning om en idealisk samhällsutveckling.

Jag ska inte ge mig på någon sorts tolkning av vad Fredrik Reinfeldt hade sagt om han verkligen haft en åsikt om svensk inrikespolitik idag. Däremot kan det vara på plats att påminna om en sak, som vi nya moderater verkar behöva en påminnelse om. Fredrik har sagt fler saker värda att lägga på minnet än "öppna era hjärtan".

Förändras eller dö
Jag minns nu inte på vilken konferens eller stämma han sade just så, men jag minns mycket väl innebörden och syftet. Det handlade om den dogmatiska tron på att det finns ett perfekt samhälle, och att det finns en perfekt ståndpunkt som i varje givet läge är den rätta och därmed värd att försvara. I stället finns det goda skäl att i varje givet läge först fundera över vilka grundläggande värderingar och principer som är värda att försvara, för att därefter fundera över hur man gör det bäst.

Vi nya Moderater har under de senaste dryga tio åren många gånger haft modet att förändras. Vi har kunnat göra det genom att ifrågasätta våra egna dogmer baserat på det faktum att omvärlden förändras. Om vi inte hade haft det modet, så hade vi förmodligen inte kunnat behålla den position i svensk politik som nya Moderaterna har idag. Och om vi inte lyckas bevara det förhållningssättet, så är det förmodligen bara en tidsfråga innan vi inte längre är ett parti i takt med aktuella och moderna värderingar.

Trygga i värderingarna
Vi nya moderater ska stå för öppenhet och rörlighet. Vi ska våga vara nyfikna och bejaka det som är okänt. Framför allt ska vi våga gå in i framtiden med en frimodig insikt om att förändring för det mesta är någonting bra. Om inte annat är det något som historien lär oss.

Men vi har också en stark och obruten tro på rättsstatens principer. Vi tror på lagar som är lika för alla, som gäller för alla och som tillämpas lika för alla. Vi tror på demokratiska fri- och rättigheter, men att vi tror på den innebär också att vi tror att de ska upprätthållas. Vi tror, sist men inte minst, på människors frihet - men också att den enskilda människans frihet måste sättas i relation till den samhällsgemenskap vi lever i.

De värderingarna byggde nya Moderaterna, och lade en grund för att tillsammans med de andra partierna i Alliansen stegvis bygga ett frihetligare samhälle än det vi tog över efter valsegern 2006.

I en ny omvärld
Sedan valet 2014 har mycket hänt. Det blir allt mer uppenbart att Alliansen är den politiska kraft som inte bara står för frihet och öppenhet, utan dessutom förmår kombinera dessa grundläggande principer med en fungerande rättsstat. Det kräver förmågan och modet att inte saklöst tillåta öppenhet till varje pris - men väl att med öppenheten och humaniteten som ledstjärna också ha förmågan att upprätthålla rättsstaten och välfärdsstaten. Om man då tolkar "öppna hjärtan" som en signal om att Sveriges gränser är öppna utan förbehåll, så är man inte bara naiv. Man har dessutom missat viktiga delar av de grundläggande principer som är viktiga att försvara.

Vi lever i en stökig tid. Det ställer särskilt höga krav på att verkligen fundera på vilka värden och värderingar som är viktiga att försvara. Det kräver också en insikt om att den politik värderingarna uttrycker måste hålla ihop och vara i takt med hur samhället utvecklas. Den förmågan var en grundbult i utvecklingen av nya Moderaterna, och den måste just därför vårdas mer än någonsin.

23 oktober 2016

Olika sorters mördarideologier

Innan du läser det jag har skrivit här nedanför kan du läsa det reportage som detta kommer ifrån här. Inslaget handlar egentligen om Kommunistiska Partiet, som lever i viss välmåga i Göteborg. Men överslätandet av detta partis arv säger något om var grogrunden finns för andra odemokratiska rörelser i vår politiska snårskog. Det finns ingen anledning att behandla partier med kommunistiska rötter annorlunda än de med nazistiska.
Så: titta på reportaget om kommunisterna och läs denna transkription av reportaget. Fundera sedan på hur det kommer sig att vi behandlar totalitära ideologier olika, och vad det kan leda till.

Personnamnen och andra egennamn är påhittade, i övrigt har jag i alla fall försökt vara autentisk.

....
I våras för 71 år sedan föll Nazityskland samman. I Västeuropa var det många nazistpartier som bytte namn. Men det finns fortfarande de som kallar sig nazister. – Hitler är en av 1900-talets stora politiska tänkare, anser Nisse Nilsson, ordförande i Nazistiska partiet. Men om diktaturen och de miljontals som dödades vill man inte gärna tala om i dag.
– Nazismens grundtankar, ett samhälle där det är arbetarnas och vanligt folks intressen som styr i stället för elitens är det enda alternativ som finns, säger Nisse Nilsson.
Han visar runt i Hitler-Goebbelshuset, partihögkvarteret i centrala Göteborg. Här finns också bokhandeln Sieg Heil och partitidningen Folkmakts redaktion där Gertrude Offenbach är chefredaktör.
– Vi vill spegla de vanliga, arbetande människornas perspektiv. Annan media tar ju nästan alltid judarnas och finanskapitalets perspektiv, säger hon.

Inga tankar på att överge ordet nazist

Sedan nazismens fall i Centraleuropa har ordet ”nazist” för de allra flesta varit ett skällsord. Den förre Folkdemokratledaren Karl Karlsson pressades under flera år att sluta använda det begreppet om sig själv. Femton år efter att Folkdeokraterna slutade kalla sig nazister gjorde också Karl Karlsson det.
Men hos Nazistiska partiet finns inga sådana tankar. På väggarna hänger affischer i med hakkorset och i Nisse Nilssons bokhylla står en byst av revolutionsledaren Adolf Hitler.
– Han är en av 1900-talets stora politiska tänkare, säger Nisse Nilsson.

Trots miljontals dödade – ”inget fel på ideologin”

Tiden efter det tyska maktövertagandet 1933 dödades tiotusentals människor i Nazityskland.
– Att maktövertagandet alldeles efter Weimarrepubliken var en ganska tuff period, det är väl ganska givet, är Nisse Nilssons förklaring.
Under det kommande decenniet, under Adolf Hitlers styre, dödades och mördades miljontals människor. Men Nazistiska partiet står fast vid att det inte är något fel på ideologin. Felet i Hitlertyskland var att ledarskiktet skaffade sig egna privilegier och lät sig korrumperas, hävdar man.
– Då började man bygga upp en maktfullkomlighet, en toppstyrning som blev ett hot mot hela grundtanken, säger Nisse Nilsson.

Diktatur och väpnad kamp kvar i partiprogrammet

Partiet betonar sina rötter i det nazistiska arvet och i partiprogrammet finns fortfarande de mest hårdföra formuleringarna från den nazistiska historien.
Demokratin, såsom den ser ut i Sverige och andra västländer, är absolut inget ideal. Istället förespråkas en ”nazistisk ekonomi” som ska ”spränga den borgerliga demokratins begränsningar”. Den ska gälla också ekonomin, som ska tas över av folket.
Våld är inte uteslutet. Under en ”övergångstid” ska ”judeklassens diktatur” (alltså dagens samhällsordning/reds anm) ersättas av ”folkets diktatur”. Folket och deras förbundna måste därför ”vara förberedda på väpnad kamp”.
– Man måste räkna med att de som sitter på privilegierna inte kommer att vara beredda att släppa dem utan att använda sig av lagar och polis och annat för att skydda dem och i det läget är vi förberedda på det. Vi vill i stället ha lagar som till exempel stoppar människor från att blanda sig och flytta hur som helst säger Nisse Nilsson.

”Dagens samhälle ingen demokrati”

Men våld är alltså möjligt för att åstadkomma politisk förändring?
– Det hoppas jag inte. Men historiskt sett har plutokraterna visat att de är beredda att använda våld för att skydda sig, men Sverige är ett fredligt land och vi nazister är de fredligaste av människor så jag hoppas att det inte ska behöva bli så. Men i ett program beskriver vi de historiska erfarenheterna, säger Nisse Nilsson.
Diktatur, det låter hemskt!?
– Jo, men när det formulerades en gång i tiden hade det ju en helt annan värdeklang än vad det har efter Stalin och annat.
Men ert program är från 2014?
– Jo men, det är del i den nazistiska begreppsapparaten och tillhör en av de mer svårförklarliga delarna att kommunicera. För man tänker något helt annat när man hör det, säger Robert Mathiasson.
– Man måste förstå att vi inte tycker att dagens samhälle är en demokrati. Vi lever i mångkulturens diktatur nu, säger Gertrude Offenbach.

Nära frågor i vardagen

Men i vardagen är det mer näraliggande frågor som partiet jobbar med. Varje år är partiet med och organiserar löpartävlingen Fredsloppet i Slottsskogen i Göteborg. I år gick överskottet till kampen mot Israel. Andra frågor som partiet driver är Sverige ut ur EU, höjda pensioner, nej till Nato och nej till blandäktenskap.
– Vi går ständigt och jämt emot den folkfientliga politiken. Bland annat i de fullmäktigeförsamlingar vi sitter med i. Ibland får vi med de andra, men oftast röstar de som det är beslutat i Bryssel att man ska rösta, säger Nisse Nilsson.

05 september 2016

Ekonomisk demokrati

Debatten om vinster i välfärden börjar allt mer likna en ideologisk strid som många av oss känner igen. Jag tänker på debatten om införande av löntagarfonder under 70- och 80-talen. Den gången slutade allt väl tack vare en bred folklig uppslutning för en av demokratins och rättsstatens viktigaste institutioner: det fria företagandet.

En av de frågor som då diskuterades flitigast var det minst sagt Orwell-inspirerade begreppet "ekonomisk demokrati". Fonderna sades vara steget som ledde till den ultimata demokratiseringen av samhället, eftersom också ägandet skulle spridas på samma sätt som det politiska inflytandet spriddes genom införande av allmän rösträtt.

Det är bara det att resonemanget fungerar exakt som den orwellska förebilden. För demokrati handlar inte bara om allmän rösträtt, utan också om andra institutioner i samhället som är en förutsättning för att rösträtten ska vara meningsfull.

Ett samhälle blir inte fritt, bara för att man kan gå till valurnan vart fjärde år. Det räcker inte ens med olika alternativ att rösta på. det behövs också en fri åsiktsbildning och ett samhällsliv som ger medborgarna utrymme att göra egna ställningstaganden. Därför räcker det inte ens med yttrandefrihet, utan det behövs ytterligare medborgerliga fri- och rättigheter som säkerställer att demokratin inte bara är en form för att utöva rösträtt.

En sådan förutsättning är äganderätten, som också blev den fråga som avgjorde den ideologiska striden om löntagarfonderna. Om vi inte själva kan fatta egna beslut om hur vi använder frukterna av vårt arbete, så finns det verkligen goda skäl att fråga sig om samhället är fritt. Därför måste äganderätten - och därmed det fria företagandet - alltid värnas som en del av en fungerande, fri och öppen demokrati.

Förespråkarna för vinstbegränsning, och för löntagarfonder, vet naturligtvis om detta. Det är därför de lindar in sina argument i precis allt de kan hitta för att undvika en debatt om äganderätt och ekonomisk frihet.

Äganderätten, och rätten att förfoga över frukterna av sitt arbete, är en lika omistlig del av ett fritt och öppet samhälle som yttrandefriheten och den allmänna rösträtten. Kom ihåg det nästa gång någon som kallar sig demokrat påstår något annat.

Politisk demokrati förutsätter rösträtt, men också yttrandefrihet och fri åsiktsbildning. Ekonomisk demokrati förutsätter äganderätt, men också rätten att verkligen förfoga över sin egendom, att fritt sluta avtal och att disponera resultatet av sitt arbete. Det är värt att tänka på i debatten om "vinster i välfärden".