21 februari 2017

Först som sist

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

17 februari 2017

Att styra ett bolag

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Dessutom har jag ibland haft nöjet att valbereda, och ser då till att inte plocka in fem likadana kompetenser. I stället gäller det att bredda styrelsen, hitta ny kunskap och inte minst bidra till insikt om sådant som inte självklart är bra för bolagets utveckling men som kan påverka i rätt riktning.

Hör gärna av dig om du är verksam i näringslivet och vill få bättre tryck i styrelsearbetet. Rätt använd är en styrelse ett oerhört viktigt strategiskt redskap i ett välfungerande bolag. Fel använd är styrelsen i bästa fall en formalitet. I värsta fall är styrelsen till ren skada för bolagets utveckling. Sådana styrelser ska bytas ut.

14 februari 2017

Naivitetens pris

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.

09 februari 2017

Att våga se samhällsproblem

Det blev en hel del reaktioner, positiva och negativa, på det inlägg jag skrev på Facebook om polisen som skrivit om sin arbetssituation.
Debatten som följt är, liksom det refererade inlägget, lite symptomatisk.
Jag förstår den enskilde polismannens frustration. Däremot har jag föga förståelse för ett inlägg, skrivet av en polis som refererar till sin yrkesroll, som förenklar kriminologiska samband som en polisman, i tjänsten såväl som utanför den, bör förhålla sig professionellt till.
Så var det sagt.
Men det finns ännu en aspekt på debatten. Det är den svartvita föreställning som bygger på att man antingen är reservationslöst för öppenhet och en friare rörlighet - och därmed också tillåtande till baksidorna av en sådan migrationspolitik. Eller också är man motståndare till en allt för omfattande migration - och då kan man ge sig själv legitimitet för allsköns problem som man således kan skylla migrationen för.
Det finns en överrepresentation av utrikes födda och andra generationens invandrare i brottsstatistiken. Vad jag vet är det ingen som ifrågasätter det. Vad som däremot orsakar denna överrepresentation är väl värt att diskutera.
Det går enligt den kriminologiska sakkunskapen att finna tre orsaker till överrepresentationen. Jag kommer framför allt att hålla mig till en av dem. De tre orsakerna är:
  • Diskriminering inom rättsväsendet

  • Förhållanden kopplade till ursprungslandet

  • Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige
  • Av allt att döma är den tredje av dessa den mest intressanta från ett integrationsperspektiv.
    Vi vet nämligen också att det finns gott om andra svårigheter för den som invandrat till Sverige. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda och deras barn. De har - sannolikt med koppling till arbetslösheten - lägre medelinkomst och av dessa faktorer svårare att etablera sig i samhället. Andra faktorer som påverkar är bostadssituation, utbildning och språkkunskaper.
    Det finns således en rad faktorer som, utan att gå in på etniska förhållanden, gör livet besvärligare för den som kommit från ett annat lan än för den som är född i Sverige. Det är väl egentligen så självklart att det inte behöver skrivas.
    Men det leder också till två ytterligare frågor: måste det vara så här? Vad går att göra åt saken?
    Då finns det också skäl att - på samma sätt som "högerpopulismen" måste utmanas om en enkel bild av förhållandet mellan invandring och kriminalitet - utmana populismen till vänster om en förenklad syn på invandrares levnadsförhållanden.
    Generellt sett har invandrare helt enkelt besvärligare levnadsförhållanden än vi som bott här lite längre. Det faktum att vi kombinerat en generös migrationspolitik med en alldeles för slapp integrationspolitik har skapat klyftor. Det är ett samhällsproblem som behöver erkännas - särskilt av den ständigt fingerpekande vänsterpopulismen. Det som skapat klyftorna - som absolut är ett samhällsproblem - är inte "alliansens skattesänkningar" (det finns faktiskt ingen som helst empiri för det) utan en politik på områden som arbetsmarknad, skola och socialpolitik som lett till att de som kommer från andra länder har svårt att ta sig in i, och upp i, samhället.
    I vissa fall - alldeles för många, men inte så många som i vulgärdebatten - leder till kriminalitet och därmed till en ökad otrygghet i hela samhället. I de flesta fall blir dessa många fattiga inte alls kriminella - men fattiga är de likväl.
    Brottslighet är ett samhällsproblem, men sociala spänningar är ett större sådant. dessa sociala spänningar beror inte alls på vänsterns favoritförklaringsmodell - att skatterna sänkts och "de rika blivit rikare" - utan på en arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik som ställt dem som behöver utanför det samhälle vi andra är inkluderade i.

    Därför är det glädjande att socialdemokraterna nu aviserar en ny utbildningspolitik byggd på kunskap och bildning. Att vi däremot skulle få se en arbetsmarknadspolitik byggd på inkludering och rörlighet är nog däremot lite för mycket begärt.

    24 januari 2017

    De hunsades revansch

    En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

    Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

    "We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

    Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

    I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

    Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

    Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

    Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

    I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

    Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

    19 januari 2017

    Ordet är fritt

    Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

    Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

    Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

    Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

    Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

    Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

    Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

    Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

    Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.

    02 januari 2017

    Med andra ord

    Landstinget ska byta namn. Det gamla begreppet ska bytas ut mot "region" för att markera att landstinget fått nya uppgifter. Det må så vara - men det viktigaste signalen borde kanske i stället vara att sjukvård och kollektivtrafik fortfarande är de klart viktigaste uppgifterna.

    Är detta en viktig fråga? Ja och nej. Vad landstinget/regionen heter är förstås helt underordnat, men om namnfrågan då skymmer de mycket viktigare frågorna om vad som är regionens kärnuppgifter, så kan en ren struntsak få ganska tråkiga konsekvenser.

    Regionen (som det nu alltså ska heta) omsätter varje år långt över tio miljarder kronor. Huvuddelen av detta består av landstingsskatt (som det fortfarande heter) och används för att finansiera sjukvård. Det är dessutom den just nu viktigaste politiska frågan. Därmed kan vi också ganska enkelt sluta oss till hur regionen (nya namnet alltså) på bästa sätt vinner respekt hos invånarna. Det är genom att bedriva E en sjukvård som är så bra att den inger förtroende. Det är, dessvärre, lite si och så med den saken för tillfället.

    Det klokaste budskapet från politiker (jag är själv en av dem) och tjänstemän i regionen borde alltså vara att man jobbar på allt vad man kan för att sjukvården ska bli bättre. Redan i en nyhet om namnbytet borde alla berörda fokusera på uppdraget - och markera att namnfrågan är underordnad.

    När man då i nyhetsinslaget om namnbytet får se ett rykte om att tjänstemän som slinter med tungan ska "få böta" så finns det goda skäl att höja ett ögonbryn. OM man får böta för att man råkar säga fel namn - vilka böter väntar då för den som är ansvarig för inställda bussar, orimliga väntetider eller brist på personal?

    Namnbytet är alltså ingen stor fråga. Regionens verksamhet är desto större och viktigare. Just därför bör alla kommunicera att det är verksamheten som är viktigast. Då får man också respekt från de invånare som vi politiker tjänar.