Vänsterpartiet ska bli modernare och mer demokratiskt, sägs det från partiets kongress. Välkommen i klubben, får man kanske säga. Inte minst med tanke på att partiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson lär ha uttalat att den "nya moderaterna" är en förebild för Vänsterpartiets förnyelse.
Mot bakgrund av en sådan ambition, och med tanke på att det faktiskt runnit en del vatten under broarna sedan 80-talet, så finns det inge anledning att erinra om gamla synder. Tvärtom vore det roligt och intressant med ett piggt och utmanande alternativ till vänster i svensk politik. För den förnyelse som borgerligheten gått igenom, och inte minst Alliansen är ett lysande exempel på, den saknas helt till vänster i politiken. Även miljöpartiet visar ibland upp små korn av utveckling och nytänkande - men i det stora partiet i vänsterkartellen är den mörkt.
Dock har Vänsterpartiet ett och annat kvar att göra. Det räcker inte med att ta avstånd från Kuba, när åtskilliga andra gerillarörelser, despoter och diktatorer fortfarande njuter vänsterns stöd. Ett riktigt saftigt avståndstagande från exempelvis FARC-gerillan i Colombia eller den gapige om än folkvalde vänsteragitatören Hogo Chavez i Venezuela skulle öka vänsterpartiets legitimitet kraftfullt.
Däefter återstår givetvis att syna partiets idéer. Det är väl för mycket att hoppas på en mindre dogmatisk syn på ägande och kapitalbildning, för att inte tala om en breddning av synen på hur verksamhet ska bedrivas i offentlig regi. Fortfarande lär vi ha ett parti till vänster som inte accepterar ökad mångfald och valfrihet i valert av välfärdstjänster. Men det kanske vi i Alliansen inte behöver bekymra oss över. Det är snarare ett problem för den regeringskoalition till vänster som uppenbarligen inte existerar. Riktigt så långt har inte förnyelsen i vänstern kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar