30 december 2008

2008 - ett intensivt år

Det är hög tid att lägga 2008 till handlingarna. Det blev ett år som jag kommer att minnas som arbetsfyllt, med en och annan minst sagt medial händelse i packningen. Först och främst blev det dock ett år di vi i Alliansen fattade och lade grunden för en lång rad viktiga reformer för att utveckla och förnya den verksamhet som landstinget svarar för. Att allt sedan inte alltid går exakt enligt ritningarna är lättare att leva med när man ser det goda som hänt och gjorts.

Extra glädjande blir det också, vilket senast hände idag, när detta arbete också uppmärksammas. "Landstinget levererar det Alliansen lovade" skrev en vän till mig idag - och det är just vad jag personligen ser som min viktigaste arbetsuppgift. Vi har hunnit med åtskilligt, men en hel del återstår också att göra. Det viktigaste är dock att arbetet rullar på, går i rätt riktning och - sist men absolut inte minst - sker i stor enighet och samstämmighet kring både former och innehåll.

Reformarbetet i landstinget handlar inte bara om hälso- och sjukvård, utan väl så mycket om kollektivtrafik, kultur, regional utveckling och, både genom medlemskapet i regionförbundet och i andra sammanhang, om infrastruktur och transporter. Landstinget har därmed en viktig roll för länets utveckling, och därmed ytterst för medborgarnas välstånd. Det har stor betydelse inte minst i det svåra ekonomiska läge som inte bara vårt land utan hela världen befinner sig i. När vi samtidigt är länets största enskilda arbetsgivare, genom Akademiska sjukhuset, så säger det sig själv att ansvaret också handlar om att agera för att skapa trygga och säkra jobb. Genom UppsalaBIO, för att ta ett exempel, är Akademiska och därmed landstinget dessutom en viktig aktör för att stärka det lokala näringslivet i Uppsala. även där ska landstinget fortsätta att vara aktivt.

Mot den bakgrunden kan vi lägga 2008 till handlingarna med stor tillförsikt. Tillgängligheten till vården förbättras, mångfalden ökar och alternativen blir fler. Ekonomin är så trygg den kan vara under rådande omständigheter och på kollektivtrafikens område satsar vi hårt på att förstärka de tunga linjerna med störst resande. Två nya tågsätt på Upptåget är bara ett av många exempel på sådana satsningar.

Mycket glädjande är också det goda samarbete som utvecklas med länets kommuner. Jag minns med särskild glädje ett möte med Alliansen i Uppsala kommun, där detta prisades av flera företrädare för de olika kommunala nämnder som vi har samarbete med. Vi arbetar ni vidare med närvård i flera kommuner, och mer kommer att hända under 2009 och framåt.

Att lägga ett år till handlingarna innebär också att blicka framåt. 2009 och 2010 är redan fyllda med både aktiviteter och projekt som sammanlagt innebär att den pågående utvecklingen kommer att fortsätta. Det gör att jag personligen tycker det ska bli slönt att sätta punkt för ett händelserikt 2008 och ladda om för ett minst lika spännande 2009. Men först ska jag fira nyår med familj och goda vänner!

Bra jobbat, regeringen

Tack för i år, kära Alliansregeringen!
Inte nog med att ni är den i särklass mest kompetenta regering som tänkas kan i vårt land för närvarande; ni gör dessutom ett bra jobb. Däremot är det bara att beklaga att det finns andra - lokala - företrädare för Alliansen som kanske inte tänker hela vägen då de svarar på diverse enkäter av olika slag. Jag tänker givetvis närmast på den enkät Sveriges Radio gjort, där lokala företrädare för Alliansen fick möjlighet att säga sitt om de olika ministrarna. Det är kanske inte så konstigt att en försvars-, bistånds-, utrikeshandels- eller forskningsminister hamnar långt ned på en sådan ranking. De har ju liksom inte sådär jättemycket att göra med den lokala politiken.

Själv gillar jag alla ministrar från alla partier i den sittande regeringen - och om jag hade tyckt något annat så skulle jag i vart fall inte gett uttryck för det i en aldrig så anonym enkät. Men Ekot är säkert glada som genom att skicka massor av e-post fått intressant stoff att bearbeta.

Även jag får emellanåt liknande enkäter, det är lika intressant varje gång. Senast, strax före jul, ombads jag svara på frågan om jag har någon privat sjukförsäkring. Den frågan ser jag inte någon som helst anledning att svara på.

27 december 2008

Folkkära politiker och socialdemokratisk självbild

Om utvecklingen fortsätter är Fredrik Reinfeldt snart populärare bland vänsterkartellens väljare än Mona Sahlin. Likaså har även Maud passerat Sahlin, och både Göran och Janne närmar sig sakta men säkert. Maud, Göran och Janne är som du säkert anar de tre partiledarna för centern, folkpartiet och kristdemokraterna. Det är nu hög tid att kalla dem vid förnamn, som seden länge varit för så kallade "folkkära" socialdemokrater.

Så ser nämligen den av socialdemokaterna omhuldade och av medierna vårdade bilden av somliga (s)-märkta politiker ut. Oavsett om de varit finansministrar (Sträng och Feldt), EU-kommissionärer (Gradin och Wallström), utrikesministrar (Andersson och Eliasson) eller halt vanliga s-politiker med diverse portföljer (Pagrotsky och Winberg, till exempel) så har de skickligt framställts som...tja, som ganska populära i de så kallade breda lagren. även om de kanske inte alltid blivit kända för sina förnamn så hade de i alla fall framställts som lite trevligare och lite personligare, kanske med en eller annan skavank men i grund och botten hederliga människor. En gång i världen (på 60- och 70-talet) visste till exempel varenda människa att Sten Andersson en gång varit postiljon, Torsten Nilsson bagare och Gunnar Sträng lantarbetare.

Roten till detta är givetvis bilden av socialdemokraterna som ett parti som står lite över politiken, som vet bäst vad folk i allmänhet vill och som snarare rattar välfärdsstat än bygger politiken på ideologiska föreställningar. Nå, det är hög tid att göra upp med den bilden nu. Tvärtom är socialdemokaterna uppenbart så hungriga på att driva igenom en vänsterorienterad politik att de lierar sig med praktiskt taget vem som helst, till exempel...ja, döm själv.

Socialdemokraterna som parti i allmänhet och deras olika företrädare i synnerhet är helt enkelt inte särskilt populära - eller som de själva alltså föredrar att säga: folkkära - längre. Sossar är inte längre politikens Lasse Berghagen eller Carolina Klüft (för att nämna två verkligt folkkära svenskar, utan någon koppling till politik!) utan politiker som politiker är mest. Och det är väldigt bra och väldigt nyttigt för svensk demokrati.

Anders Borg är inte bara bättre än Tomas Östros på att sköta svensk ekonomi; han är också bättre på att göra det så att folk (!) upplever en trygghet och ett lugn av hans sätt att göra det. Kanske har också vi moderater lärt oss något på resan. Även bland oss moderater som gör motsvarande jobb ute i kommuner och landsting märks det att något börjar hända. Allt det vi gör älskas sannerligen inte av alla (jag är väl medveten om det, jag lovar!) men det märks allt oftare att allt fler noterar att något håller på att hända. Vi moderater och våra kamprater i Alliansen har mycket mycket goda skäl att vara ytterligt ödmjuka inför denna utveckling. Frågan är hos socialdemokraterna hanterar saken. Det mesta talar för att de fortfarande tror sig företräda någon sorts "folkflertal" och därmed förstärker bilden av ett parti som snarare är självgott och självtillräckligt än bärare av det goda samhällets idéer och ideal. Demokrati går liksom ut på att folk tycker olika - då gäller det också att forma ett samhälle där alla åsikter får plats.

25 december 2008

Emil - inte så politiskt korrekt!

Jag ägnar juldagsförmiddagen åt att titta på Emil i Lönneberga. Astrid Lindgrens böcker är verkligen underbara, och de filmaitseringar som gjordes på 60- och 70-talet är inte sämre de. Men vad är det för värld som egentligen skildras? För det politiskt korrekte finns åtskilligt att uppröras över. Se bara.

- Emil blir regelmässigt inläst i snickarboden, när han gjort hyss. Det är givetvis en uppfostrinsmetod som absolut inte är acceptabel. De sociala myndigheterna borde givetvis inskrida med kraft. Samma sak gäller när pappa Anton drar Emil i örat till snickerboa. Klart fall av olaga våldsskildring.

- Pigan Lina sover i en kökssoffa och drängen Alfred i en påver drängkammare. Det vittnar om sociala förhållanden som inte alls kan accpeteras, framför allt inte i en film som riktar sig till barn. De kan få en romantisk uppfattning av den tidens sociala förhållanden.

- Samma sak gäller givetvis hjonen i fattigstugan.

- När Emil och hans föräldrar besöker doktorn i Mariannelund hittar vi flera klara oriktigheter. För det första är väntrummet hos doktorn visserligen fullt, men trots detta tycks väntetiden vara obefintlig. Även om Emil och hans familj bor i det framgångsrika landstinget i Kalmar län, så vet ju alla att så går det inte till.

- Riktigt chockerande blir det när doktorn berättar om sin prislista. Helt olika priser tycks gälla för olika åtgärder, till exempel ta ut huvuden ur soppskålar eller femöringar ur magar. Dessutom förekommer uppenbart inte någon reduktion av avgiften för barn. Helt otänkbart i ett välfärdssamhälle!

- Att fånga varg i varggrop är givetvis helt i strid med den statliga rovdjurspolitiken.

Rikgtigt oroande är att allt detta leder fram till att Emil skildras som en framtida kommunalt förtroendevald. Givetvis är det bsolut inte lämpligt att en person med den bakgrunden och de erfarenheterna ges ledande kommunala uppdrag.

23 december 2008

Cykelväg Uppsala-Knivsta

Det vore ytterst lämpligt med en cykelväg längs väg 255 ("gamla E4an") mellan Uppsala och Knivsta via Edeby. Det skulle skapa fina möjligheter för människor att komma ut i naturen och se det underbara herrgårdslandskapet längs Mälarens stränder. När Vägverket nu dessutom satt upp skyddsräcken längs sträckan är det fullkomligt livsfarligt att cykla där.

Problemet är bara att Regionförbundet är en ganska tveksam instans för en sådan motion. Visserligen är förbundet länets organ för planering av trafik och infrastruktur, men det ska gälla den länsövergripande transportplaneringen, inte enskilda projekt som kommuner kan driva på egen hand. En cykelväg mellan Uppsala och Knivsta är en angelägenhet för de bägge kommunerna. Om Regionförbundet skulle ta på sig projekt av motsvarande dignitet i tid och otid så skulle fokus på de viktiga frågorna snart vara ett minne blott.

22 december 2008

Mycket ska man höra...

Min bakgrund finns, vilket kanske är bekant, inom handeln. Jag har till och med haft en mycket (ja, mycket) kort facklig karriär, faktiskt som skyddsombud. Jag är desstuom väldigt intresserad av internationella handelsfrågor, inte minst på temat fri och rättvis handel.

Mot den bakgrunden blir jag både förundrad och faktiskt en aning förbannad när jag hör en ombudsman på Handelsanställdas förbund i Malmö uttala sig om den moderna handelns verkliga arbetsmiljögissel: den ständigt spelande julmusiken i butikernas högtalare. De anställds blir stressade och får ont av att ständigt behöva lyssna på Mer Jul och alla de andra julplågorna.

Det kan man ju förstå. Men lite perspektiv vore kanske inte så dumt, även av en hårt arbetande facklig ombudsman. Tänkt er själva om denne ombudsman skickas på internationell konferens med kubaner och zimbabwier och ska berätta om de arbetsmiljöproblem som står överst på agendan i Malmö. Det vore något att ta upp i jämförelse med arbetsförhållanden hos de som skalar nötter eller knyter mattor i Asien. Nån som undrar varför fakcen tappar medlemmar? Kanske vore det en idé att fundera på om medlemsavgiften och antalet anställda i förhållande till arbetsuppgifterna verkligen är optimala. Eller är det möjligen så att frågor om musikval i handeln får tid och utrymme så här ett mellanvalsår, medan dessa "fackliga funktionärer" givetvis har en mer angelägen roll att spela 2010.

Missförstå mig nu inte, facklig verksamhet behövs i allra högsta grad. En självständig arbetsmarknad kräver faktiskt starka organisationer på bägge sidor. Men det som händer i Malmö ger anledning till en tankeställare: kan det möjligen vara så att den fackliga rörelsen ibland ägnar sig lite grann åt fel saker?

Skenande hyrläkarkostnader

Det är riktigt som Radio Uppland refererar idag, att kostnaderna för hyrläkare är lägre i Uppsala län än i andra landsting. Det är till och med så, att kostnaderna i vårt län är lägre än i de flesta andra landsting. Faktum är att bara två landsting, Kronoberg och Gotland, har lägre kostnader för hyrläkare - och det är två landsting som är betydligt mindre än vårt. Att hålla hårt i kostnader för hyrläkare ingår också i det kostnadsanpassningspaket som antogs av landstingsstyrelsen i oktober. Nu gäller det att följa kostnadsutvecklingen för att se så att åtgärderna får effekt.

Problemen finns dock inte bara i Primärvården utan även i andra specialiteter där det råder brist. Det viktigaste som kan göras är att utbilda fler läkare, och det är också på gång. Dessutom förtjänar det att nämnas att kostnaden är högre än angivna 14 miljoner om man ser till andra specialister än allmänläkare. Här måsta alltså krafttag till för att få rätsida på situationen.

21 december 2008

Visst behöver det städas!

I dagens nummer av Aftonbladet får vi städtips av statsministern. Inte mycket att blogga om, egentligen, om det inte vore för helt väntade och ganska förutsägbara kommentarer från politiska motståndare som i sin tur kräver en kommentar.

Givetvis finns det nämligen socialdemokrater som inte alls tycker om vare sig att statsministern presenteras i en vardagssituation eller att vi har en moderat statsminister överhuvutaget. Givetvis inget att bråka om, men det säger också något om socialdemokratins syn på sig själva och på politik. Visst fick Göran Persson gliringar för sitt privata sätt atta vara, och visst är vi många som fällt många kommentarer om åtskilliga sossar - men där finns en gradskillnad som är både oroande och en liten aning otäck.

Jag har inga problem med att se både den ena och den andra regeringen och är övertygad om att det inte bara är naturligt med maktskifte ibland. Även om jag själv alltid kommer att kämpa för den moderata politiken har jag mycket stor förståelse för tvåa saker i politiken. Det ena är att människor tycker olika. Det andra är att det faktum att det förhåller sig så leder till att inriktningen på politiken förändras ibland. Det är liksom det som händer när väljarna (av sossar ofta kallade för "folket") bestämmer sig för att de nu är dags för kursändring.

För socialdemokrater är detta med kursändring emellertid helt oacceptabelt. En eller annan valförlust kan man möjligen leva med - men att det skulle leda till att de förs en annan politik än den socialdemokratiska, det är fullkomligt otänkbart. Och om en sådan politik mot all förmodan ska föras, ja då vill det till att den legitimeras genom ett såt stort mått av "samförstånd" som möjligt. Det vill säga att även sossar får ha inflytande på den politik man själva motsätter sig.

Sist men absolut inte minst är det uppenbart att det svider i den socialdemokratiska själen när det är moderater och andra allianspolitiker som får synas i diverse folkliga och mer privata sammanhang. Här har vi nämligen det uppenbaraste brottet mot den samhällsordning som absolut inte får rubbas. Folkliga och uppskattade politiker är socialdemokrater och inget annat, helt enkelt eftersom "folket" är just socialdemokrater.

Kära vänner, och ovänner, i (s): det är nog nu. Vi är rätt många i "folket" som inte gillar er det allraminsta mer än ni gillar oss. Ni behöver helt enkelt hållas borta från maktpositioner ett tag, för ni förstår helt enkelt inte efter vilka principer medborgarna som helhet ser på samhället. Väldigt många av oss är inte, har aldrig varit och kommer inte att vara socialdemokrater. Vi gillar inte att fullmäktigesammanträden hålls i Folkets Hus, att socialdemokratiskt styrda fackföreningar har företrädesrätt till inflytande över beslutsprocesser eller att socialdemokratiska politiker uppför sig som om de vore makthavare trots att medborgarna röstat bort dem. Personligen gillar jag således de sossar bäst, som insett vad de är för några: företrädare för ett parti som alla andra, och företrädare för sig själva och sina egna väljare och faktiskt inte för några andra. Vilket för närvarande - och av mycket att döma inte bara för tillfället - innebär att man som socialdemokrat företräder en minoritet av befolkningen.

Stenar och bomber, en politisk handling!?


Det är som man kunde gissa. Det som just nu händer i Rosengård låter sig inte förklaras enbart med sociala spänningar, arbetslöshet och problem med integrationspolitiken. I stället, visar det sig, ligger så kallade autonoma grupper bakom kravallerna. Därmed förorsakar desa vänsterorienterade politiska ligister flera saker.

Det första är givetvis att de med våld och skadegörelse, som mest drabbar helt oskyldiga, försöker sätta politisk kraft bakom sina handlingar. Det är i sig inte särskilt förvånande med tanke på vilka åsikter de står för.

Det andra är att det som händer i Rosengård just nu inte precis underlättar arbetet med en förbättrad integration av dem som av olika skäl flyttt till vårt land för att leva här. Dessa autonoma grupper agerar alltså på ett sätt som hotar att försätta människorna i Rosengård i en fortsatt svår livssituation.

Det tredje är att detta, i sin tur, givetvis triggar andra extrema grupper, till exempel Sverigedemokrater och andra med tveksam hållning i integrationsfrågor. Detta är emellertid inte så konstigt om man ser politiska förhållanden inom extrema grupper för vad de är. De olika extremistgrupperingarna har nämligen mer gemensamt med varandra än med de politiska partierna inom det demokratiska spektrat.

Allt detta skymmer tyvärr de mer komplicerade sociala faktorer som ligger bakom det trista faktum att vi överhuvudtaget har områden som Rosengård i vårt svenska välfärdssamhälle. Det finns med andra ord en del kvar att göra för att skapa ett hållbart välfärdssamhälle där alla ryms.

I det arbetet har stenkastning och användande av slangbomber självklart ingen plats. Det har inte heller något som helst gullande med och förståelse för de grupper som nu exploaterar de sociala spänningarna i Rosengård. De extrema krafterna måste bort från Rosengård om det ska bli lugn. Att hata sina medmänniskor leder aldrig till ett bättre samhälle.
(Bilden är nerladdad från AFAs hemsida, utan några som helst samvetsbetänkligheter)

20 december 2008

Exit Horace

Dagens mest intressanta nyhet är givetvis inte opinionsmätningen i DN, den säger ju bara exakt det som vi känner mest varje dag: väljarna sviker vänsterkartellen i horder och visar Alliansen allt större förtroende. Dessutom har (s) inte alls "förlorat 350.000 väljare" som vissa medier hävdar. Väljarna måste nämligen vinnas varje dag, och det som gäller är deras ställningstagande på valdagen. Men det är klart, om man tillhör ett parti som tror att sisådär en två miljoner väljare är självskrivna (fast de inte alls är det, visar det sig allt tydligare) så är tillvaron självklart ganska jobbigt just nu.


En som alltså haft det jobbigt ganska länge är Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl. Jag säger bara en sak, Horace är cool. Inte nog med att presentationen av nobelpristagaren fått en ny dimension under det senaste decenniet (och det är INTE Gert Fylkings förtjänst), Engdahl har dessutom - möjligen utan att mena det - lyckats med att modernisera Svenska Akademin.


Ursäkta, Horace, men du har faktiskt gjort det med Svenska Akademin som statsministern har gjort med moderaterna. Till råga på allt har du gjort det helt i linje med den yttersta önskan från Akademins högste beskyddare, H.M. Konungen. "För Sverige - i tiden" är ju hans valspråk, och just så har Svenska Akademin utvecklats och förnyats sedan 1999. Se bara på vilka som fått nobelpriset! De är inte alla kända för den breda publiken, men ingen kan säga annat än att de fortsätter att prägla sin samtid. Kertesz, Jelinek, Lessing, Pamuk, alla är de i verklig mening moderna författare som har något att säga.


Tack, Horace. Du har gjort litteraturen rolig igen. Nu tar en av mina personliga favoritförfattare plats som ständig sekreterare. Dessutom placeras det sändiga sekreterarskapet vid det lärosäte där det hör hemma, nämligen det inte bara äldsta utan också bredaste och mest framstående. Allt är med andra ord som det ska.
(Bild från Wikipedia)

18 december 2008

På spåret, fast i verkligheten!

En händelserik och minnesvärd dag, minst sagt. Efter en förmiddag med intressanta diskussioner om ersättningssystem för sjukvården var det äntligen dags att ta tåget till Stockholm för att tillsammans med infrastrukturminister Åsa Torstensson och vännerna i förhandlingsdelegationen presentera överenskommelsen mellan regeringen och de berörda länen om Citybanan. Äntligen kan planeringen komma igång för att bygga bort problem som rör hela landets infrastruktur. Att vi alla är glada kan ingen ta mista på (se bilden).

Därefter en rask hemfärd för sammanträde med regionförbundet (och presentation av den glada nyheten) innan kvällen avrundades med en mycket trevlig julmiddag med Vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet. Stort tack till vicerektor Britt Skogseid för trevligt sällskap men också för allt gott samarbete under det senaste året. Vi har alla skäl att vara oerhört stolta över vårt lärosäte - och över det sjukhus som vi har gemensamt ansvar för!

15 december 2008

Ett landsting att vara stolt över - inte bara i juletid


För en stund sedan klubbade jag av årets sista sammanträde i landstingsstyrelsen, och satte därmed punkt för ett ovanligt händelserikt och hektiskt år.

Våra politiska motståndare försöker skapa en bild av vårt fina landsting som något helt annat än vad det faktiskt är. Det är tråkigt, inte bara för att det är en destruktiv politisk strategi utan också för att det ger en skev bild av den verksamhet som bedrivs. I själva verket genomgår landstinget i Uppsala län just nu en fantastisk förvandling som förnyar och utvecklar verksamheten. Den klassiska svenska sjukvårdsmodellen renoveras efter många års likgiltig styrning som lett fram till missförhållanden. Även de områden utöver hälso- och sjukvården, som ligger inom landstingets ansvar, genomgår en förnyelse som behövs för att möta framtida utmaningar.

För två år sedan hade landstinget knappt några pengar alls i kassan. Idag har vårt landsting mer än en miljard i likviditet. Det är pengar som behövs för att möta stora behov av investeringar, för att finansiera pensionsåtaganden för våra medarbetare och inte minst som buffert om tiderna blir kärvare.

För två år sedan låg landstinget sist i mätningarna av tillgänglighet till primärvården. Idag, efter ett omfattande reformarbete,finns vårt landsting på den övre halvan i dessa mätningar.

För två år sedanbedrevs bara en försumbar andel av hälso- och sjukvården av andra än landstinget självt. Den vård som gavs av externa vårdgivare sågs endast som komplement. Konkurrensen var liten, vilket drabbade både patienterna ochverksamhetens kvalitet. Idag finns avtal med privata vårdgivare på allt fler områden, och listan växer. Samtidigt ställs självklara krav på pris och kvalitet både på verksamhet i egen regi och på den som vill erbjuda länets medborgare vård som bekostas av skattemedel. Nya regelverk likställer vård i egen regi med den som erbjuds av externa vårdgivare. Det är då också glädjande att se hur väl den egna regin står sig i extern konkurrens.

För tvår sedan, då Alliansen fick väljarnas förtroende, kunde vi konstatera att landstingets fastigheter befann sig i stort behov av renovering. Nu är ett omfattande investeringsprogram igångsatt, även detta med syftet att möta framtida utmaningar.

Allt detta, och mycket mer, har vi iAlliansen gjort tillsammans. Med en gemensam politik har vi lagt om kursen för landstinget i Uppsala län, till gagn för medborgarna som betalar landstingsskatten, för patienterna som får vård i tid och för medarbetarna i vårt landsting.

Vi har goda skäl att vara stolta över det vi gjort hittills. Vi har hunnit mycket, reformtakten är hög och arbetet fortsätter. Arbetet med attutveckla närvård står högt på dagordningen. Kostnadsutvecklingen, som under en följd av år varit på tok för hög, håller på att bearbetas. Uppdragen till de olika vårdgivarna behöver bli tydligare, och en översyn behöver göras av ersättningsmodellen för sjukhusvård. Samtidigt pågår också, som en del i dessa reformer, utvecklingsarbete inom olika delar av verksamheten.

Landstinget sysslar ju dessutom inte enbart med hälso- och sjukvård. Inom vårt ansvar ligger också kollektivtrafiken, och även där genomförs reformer som förbättrar både kvalitet och tillgänglighet – givetvis med bevarad hög kostnadseffektivitet. Diskussioner förs nu med länets kommuner om fördelning av kostnader och ansvar för tågtrafiken. Samarbetet med Storstockholms Lokaltrafik utvecklas, till nytt ainte minst för de 40.000 pendlare som dagligen korsar länsgränsen. Förhandlingar om medfinansiering av Citybanan pågår, för att säkerställa viktiga investeringar i regionens infrastruktur. Listan över viktiga satsningar kan göras lång.

Summan av allt detta kan skrivas i två ord: förnyelse och utveckling. Men summan är också att vi har ett landsting att vara stolta över, med elvatusen medarbetare som varje dag gör ett fantastiskt arbete för att utveckla välfärden. Ett stort tack till alla er som sliter varje dag. Jag hoppas att alla får en god jul och ett gott nytt år, innan vi tar tag i 2009 års utmaningar!

10 december 2008

Nu börjar det bli riktigt kul!

Även om det självklart är väldigt stimulerande att vara i majoritet och kunna genomföra den politik vi fått förtroende för, så är det opckså ganska slitigt mellan varven. Därför känns det bra när det känns att vi - och framför allt väljarna - börjar få lön för mödan.

Vi ser nu statistik som visar att tillgängligheten till framför allt primärvården förbättras dramatiskt, vilket jag skrivit om tidigare. Arbetet med att utveckla och förnya vården börjar ge resultat, och att döma av SCB:s senaste partisympatiundersökning ger det också avtryck i väljaropinionen. Samtidigt pågår arbetet med att trimma sjukvården och kollektivtrafiken inför utmaningar som väntar, ett arbete som även det rullar på och steg för steg börjar ge resultat. Ett positivt tecken är givetvis de presenterade planerna på pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm.

Arbetet med psykiatrins hus rullar vidare, nya fina ambulansstationer har invigts i Enköping och Heby. Listan över vad som pågår och vad som händer kan göras lång och fylls hela tiden på.

Om allt detta, och det goda följderna för patienter, medborgare och skattebetalare har oppositionen inte mycket att säga. Det blir allt mer påtagligt hur lite de har att komma med i fråga om nya idéer för att förnya och utveckla vården och kollektivtrafiken. Desto större är deras uppfinningsrikedeom när det gäller att klaga och kritisera den utveckling som faktiskt pågår. Men det är kanske inte så mycket att bry sig om i ett läge där vårt landsting klarar sig allt bättre i jämförelse med andra.

Stolta har vi anledning att vara, men också ivriga att arbeta vidare. Fortsatt förnyelse, alltså!

09 december 2008

Noterar Aftonbladets förslag till ministerlista om vänsterkoalitionen skulle vinna valet. Tanken svindlar.
Utan att kommentera något av de enskilda namnen är det bara att stillsamt konstatera att vi för närvarande har den mest kvalificerade och kompetenta regering som tänkas kan. Frågan är vad som vore värst; om den regering Aftonbladet skissar mot förmodan skulle lyckas hålla ihop och verkligen regera, eller det mer troliga att de skulle spricka innan de ens hunnit in på sitt första regeringssammanträde.
Nån som tycker att jag överdriver? Tja, Aftonbladet har ju till och med haft vänligheten att peka ut de frågor där oenigheten skulle finnas inbyggd redan från start.

08 december 2008

Vem vill vad med vem?

Det ska bli intressant att följa oppositionskoalitionens vidare öden. Det enda de tycks vara riktigt överens om är att de vill regera, och det brukar inte vara någon särskilt bra utgångspunkt. Poängwen med politik är likasom att man vill något, och om man då vill göra något tillsammans är det bra om man vill samma sak. Nu börjar det bli svårt, som statsministern sade.

Ett tips till den som undrar är att noga läsa de tre partiernas program. Till skillnad från regeringsalliansen finns där nämligen ganska rejäla motsättningar, inte minst mellan vänstern och miljöpartiet. Det reser inte bara frågan om vilken politik man tänker bli överens om, utan också om vilka svar man kan tänkas frå om allt från friskolor till alternativa driftformer i sjukvården.

Fast det är kanske ingenting som vi i Alliansen ska bekymra oss över. Vårt jobb är att förnya och utveckla Sverige i regering och riksdag, i de åtta landsting och i de långt över hundra kommuner där vi nu jobbar med detta i majoritet. Vi vet vad vi vill, vi gör det gärna och bra tillsammans och vi gör det för att vi har idéer om Sveriges framtid.