Igår, den 1 januari, var det femtio är sedan Kuba blev en kommunistisk diktatur. Inte för att Castros föregångare som diktator, Batista, var det minsta bättre, men honom var det i alla fall ingen som kallade för något annat än diktator. Med kommunistiska diktatorer är det som bekant annorlunda. De kallas ofta, som i Castros fall, för folkhjältar och befriare - i alla fall tills sannningen hinner ikapp dem.
Mot den bakgrunden kan man till exempel lyssna på Lars Palmgrens referat från revolutionjubileets kuba. Palmgren, allt annat än objektiv bevakare av kommunist-Kuba och regimens vänner i Bolivia (Evo Morales) och Venezuela (Hugo Chavez) framställer den dämpade stämningen som orsakad av Castros sjukdom och uteblivna reformer. Sanningen är att det kubanska folket är förtryckt av en kommunistisk diktatur och sannerligen kan hålla sig för skratt på revolutionens årsdag. Fast det är således inte riktigt den bild som svenska medier förmedlar.
Kuba får vänta ett tag till på befrielse. Efter Fidel kom Raoul, och det är lite oklart hur det gick till när han valdes. Något valfusk har vi inte hört om, för sådant trams som fria val håller man sig inte med på Kuba. Där genomförde man hårdhänt och ordentligt redan för femtio år sedan de manipulationer med demokratiska grundteser som Castros kumpaner i Venezuela och Bolivia just nu har överst på dagordningen. Och i Colombia hare vi kompisgänget ute i djungeln, ni vet de där kommunisterna som finansierar sin revolution med kidnappning och kokainexport.
Usch, är det enda man kan säga. Om Kuba, om Castros kompisar och om de nyttiga idioter som refererar en kontinent på väg mot både demokratisk och ekonomisk undergång.
Åsså finns det fol som köper t-shirts med Che Guevara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar