21 maj 2009

Palatsrevolution i knapptryckeriet?

Dagens Nyheter låter idag meddela att riksdagsledamoten från Skåne Ann-Marie Pålsson behagar lämna sitt uppdrag. Motivet sägs vara att riksdagen har blivit maktlös, vilket i sanning föranleder en del fördjupning.

Det är enkelt att påstå att de enskilda riksdagsledamöterna, eller för den delen deras lokala kollegor i landstings- och kommunfullmäktigegrupper, är maktlösa i förhållande till regering eller lokala motsvarigheter. Men den beskrivningen bör analyseras en aning närmare.

Först och främst, till den som kritiserar "nya moderaterna": statsministern fick efter valet en fråga, nämligen var det var för fel på de "gamla". Statsministern blev inte svaret skyldig: de vann i vart fall inga val. Sedan valet 2006 har vi moderater, på alla nivåer, fått ett enormt förtroende att reformera och utveckla den svenska välfärden. Ann-Marie Pålsson, när hon ställde upp i riksdagsvalet, gjorde sig till en del av denna förnyelse - även om hon även tidigare gjort sitt bästa för att distansera sig. Men det var de nya moderaterna som vann valet 2006, inte Ann-Marie Pålsson. I hennes valkrets fick (M) 70.000 röster, Pålsson kryssades av drygt 3000 av dessa. Det vore klädsamt med lite ödmjukhet inför det faktum som gett Pålsson hennes uppdrag.

I Sverige röstar väljarna i första hand på partier, och förhållandet är likartat i de flesta demokratier. Motivet för detta är enkelt: i de beslutande församlingarna i varje representativ demokrati måste en majoritet samlas för en fråga för att beslut ska kunna fattas. Samtidigt är det helt rimligt att väljarna faktiskt vet vilka politiska konsekvenser deras röst kommer att få.

För Pålsson tycks det viktiga inte vara att väljarnas uppfattning får genomslag, utan att hon får utrymme för sina egna ståndpunkter. Jag har själv nöjet att både leda en samlad partigrupp - och att vara en av dem som bär upp den samlade uppfattningen som partiet lokalt ska stå för. Mot den bakgrunden är Pålssons agerande i mina ögon en aning märkligt. Det minsta jag kan säga är att mitt eget högst privata manöverutrymme är betydligt mer beskuret som så kallad "ledande företrädare" än som - om uttrycket tillåts - "menig" ledamot av den lokala kommunfullmäktigegruppen. Däremot är jag, just utifrån mina erfarenheter som gruppledare (inte bara för (M), utan för hela Alliansen) i landstinget, både ödmjuk och lojal inför det senare uppdraget.

Demokrati handlar först och främst om lyhörthet gentemot våra uppdragsgivare väljarna. De har i stort sett uteslutande röstat på en samlad politik, det vill säga ett parti, snarare än på enstaka nycker, det vill säga på person. Därför borde Pålsson vara en aning mer ödmjuk inför sitt viktiga uppdrag som företrädare för de nästan en och en halv miljon människor som bidrog till att hon under de senaste fyra åren kunnat underteckna sina debattartiklar med titeln "riksdagsledamot". Den titeln har hon inte skaffat sig på egen hand; hon har fått den i förtroende av medborgarna!

1 kommentar:

Anonym sa...

1. Riksdagsledamöterna borde visa mindre ödmjukhet.
2. Just det. Riksdagsledmöterna har fått sitt uppdrag av väljarna, inte av de politiska tjänstemännen.
3. Genom att du totalt har missat poängen bekräftar din blogg Ann-Marie Pålssons påståenden på ett rakt och effektivt sätt.