Jag har nu tagit mig tillfälle att ta del av vad Mona sagt vid inledningen av (S)-kongressen. Det blev som befarat, kanske man kan säga, det vill säga inte mycket nytt. Samtidigt reses i media krav på att socialdemokraterna ska gå till vänster, och Svenska Dagbladet skriver fyndigt om skillnaden/likheten mellan socialdemokraterna och kommunismen. Eller mer exakt, i ärlighetens namn, om det gemensamma idéarvet.
Det grundläggande problemet, och det som allt mer verkar vara orsak till att socialdemokraterna inte lyckas hitta rätt, är dock svårigheterna att ta sig ur kopplingen mellan vänsterorienterad politik och solidaritet. I grund och botter blir det ju allt tydligare för allt fler att den kopplingen inte bara är ytterligt vag, den är dessutom ett hinder för att förnya och utveckla den socialdemokratiska politiken.
Det är inte mer "rättvist´" att bo i en socialdemokratiskt styrd kommun, ett socialdemokratiskt styrt landsting eller ett socialdemokratiskt styrt land. Människor i sådana kommuner/landsting/stater har det inte bättre ekonomiskt eller socialt, i vart fall inte på grund av den förda politiken. Men i den socialdemokratiska mytologin ser det ut just så. Sanningen är dock att de socialdemokratiska kommuner och landsting som klarat sig bäst genom socialdemokratins ideologiska kris - är de kommuner som drivit en politik som skiljer sig från genomsnittet. Jag ska inte namnge de kommuner jag tänker på, inte av omtanke om socialdemokratin utan för att undvika att kompromettera de lokala politiska ledare som därigenom skiljer ut sig från partilinjen.
I andra änden av skalan finns en rad kommuner som efter många år av borgerlig ledning uppfattas som mönsterkommuner inte bara i borgerliga led, utan också långt utanför den ideologiska trosniten. Kanske är det ändå så, att det finns drag i politiken som rent objektivt fungerar - och kanske är det rent av så att många av dessa drag är genuint borgerliga.
Välfärdsstaten är ingen socialdemokratisk konstruktion, och har aldrig varit. Med tiden har det också blivit allt emr uppenbart att socialdemokraterna dessutom inte är säörskilt framstående ens på att förvalta välfärden. Men eftersom myten om socialdemokraterna som välfärdsstatens gruundare och värnare sitter så djupt, så har Mona och hennes kongressvänner också förtvivlat svårt att ta sig vidare. Men ska kanske vi moderater vara glada för...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar