27 februari 2010

Lördagsfunderingar

Vaknade av någon anledning mycket tidigt och passade på tillfället att titta på slutet av semifinalen i ishockey mellan Slovakien och Kanada. Slovakerna kämpade hårt i slutet av matchen, men Kanada vann med 3-2. Samtidigt berättade text-TV att Sverige vunnit sitt femte guld i dessa spel. Curlingdamerna plockade fram bragdspelet från förra OS och slug de kanadensiska damerna på deras hemmaplan. Ett väl så viktigt intryck från det senaste OS-dygnet är ändå två riktigt fina fjärdeplatser med mersmak. Herrarnas skidskyttelag fanns oväntat, och länge, med i kampen om en medalj men fick ge sig, och Maria Pietilä Holmner bjöd på spännande underhållning i slalompisten.

Alla dessa intryck ger utrymme för en del reflektioner. Sverige har just gjort sitt näst bästa OS (ja, jag vet att det återstår något dygn och ytterligare någon medaljchans), bara förra gången i Turin har någonsin bjudit på fler medaljer och framför allt fler OS-guld. Visserligen är numera grenarna fler än förr – men så är konkurrensen också oändligt mycket hårdare. Svunna är de tider då längdåkning på skidor var en affär mellan svenskar, norrmän och finländare, eller utförsåkningen dominerades av schweizare, österrikare, fransmän och tyskar. Idag ser vi utöver de traditionella vintersporterna också till exempel shorttrack, skeleton och snowboard – men antalet nationer som deltar i striden om medaljer är också oändligt mycket större. Världen har blivit större, även i vinterolympiska sammanhang.

Mot den bakgrunden är fem guld och totalt nio (det kan som sagt bli fler) medaljer en fantastisk framgång. Vi står oss väl i den internationella konkurrensen och kan vara stolta över framgångarna. Men vi ska också vara stolta över en och annan fjärdeplats, när den nås med flaggan i topp och i tuffast tänkbara konkurrens. Att skidskytten Nilsson kunde ha skjutit bättre kan vi tycka, men det är alltid lätt att säga när man sitter i kommentatorshytten eller hemma i TV-soffan. Ett OS är inte bara silver och guld, utan också fjärdeplatser, fall i störtloppsbacken och missade finalchanser i hockey.

Detta leder till en mer politiskt filosofisk fundering, nämligen kring vikten av att kunna både vinna och förlora. Konkurrens är bra, i sportens värld men även i andra sammanhang. Konkurrens innebär emellertid att man ibland hamnar tvåa, trea eller fyra – och det är en utmaning att kunna hantera en situation där man inte alltid vinner. I själva verket är ett samhälle som bejakar konkurrens och ser att fjärdeplatser ibland är ett faktum ett både öppnare och varmare samhälle än det, som försöker dölja att fjärdeplatser kan inträffa. Konsten att ta en förlust, lära dig av misstagen, komma igen och göra sitt bästa är en del av det som driver oss som människor men också samhället som helhet framåt.

Ett OS-guld förutsätter fjärdeplatser. Konsten att vinna och att njuta av en seger förutsätter också förmågan att bemästra motgången av en förlust eller en mindre framskjuten placering. I ett samhälle med mångfald är detta självklart, och i grunden bygger ett öppet och demokratiskt samhälle därför på samma mycket demokratiska och pluralistiska principer som sportens värld. Att det finns vinnare och förlorare är naturligt, och för den som inte vinner just idag gäller det att inte deppa ihop och kräva ett förbud mot förluster, utan att resa sig upp, borsta av kläderna och ladda för nästa match.

Nu ska vi komma ihåg att det finns krafter som vill förhindra förluster, och det kan man givetvis sträva efter. Men låt oss stanna en stund vid sporten som metafor. Skulle vi vilja ha ett OS utan förlorare, och har skulle det kunna gå till?

Det är inte svårt alls, och det förekommer motsvarigheter i samhällslivet. Alternativet till vinnare och förlorare i tävlingar heter uppgjorda matcher och förbud för vissa deltagare att ställa upp. Ingen skulle gilla om deltagarna i skidskyttet på förhand gjorde upp om resultatet, och att alla skulle gå i mål samtidigt oavsett dagsform eller skjutresultat. Men i andra sammanhang tror vi gladeligen på en ordning där exakt dessa regler gäller. Inte minst i politikens värld visar resonemanget att vi tänker till ordentligt innan vi börjar ropa på alternativ till öppenhet, mångfald och valfrihet. Visst kan det låta bra att skydda verksamhet från konkurrens – men vi ska vara glada att öppenheten och de valmöjligheter ett fritt samhälle erbjuder.

Vi har också skäl att vara ytterst vaksamma mot ett annat fenomen som sällan ses i sportens värld. Det är dåliga förlorare. Visst kan en motgång ge anledning att sura en stund, men lyckligtvis är det ytterst ovanligt i sportens värld att den som inte nått en väntad framgång börjar angripa vinnaren och anklaga denna för ojustheter. Desto vanligare, roligare och sportsligare är det som bekant att gratulera till segern och göra som vi ofta ser under OS prisceremonier. Segraren är givetvis gladast, men tvåan och trean kan förstärka glädjen genom att hylla vinnaren. Och vi kan givetvis alla hjälpa och stödja varandra, både i framgång och i motgång.

Inga kommentarer: