Varje dag en kvinnodag?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Från början är detta inget annat än ett rent socialistiskt påhitt, men med tiden har dagen kommit att accepteras långt in i borgerliga led. Inget fel i det, fast det här med att ha en särskild dag för kvinnorna (eller mer korrekt för jämställdheten) får mig att tänka på en av verserna i den ABC-bok som skapades genom tittarmedverkan i Hylands Hörna på 60-talet:

Vänlig vecka fort förgår

Bättre vore vänligt år

Inget fel i internationella kvinnodagen alltså, annat än att den fortfarande behövs, och det på flera sätt. Våldet mot kvinnor, särskilt i nära relationer, är ett av våra största samhällsproblem. Kvinnor tjänar mindre än män när de utför samma arbetsuppgifter på samma sätt. Färre kvinnor har den makt de borde ha om strukturerna hade sett ut som de borde göra. Idrotten är allt annat än jämställd. Och politiken, som borde vara ett föredöme, är det inte alls!

Men det tråkigaste av allt är att strävan efter jämställdhet har kommit att bli ett slagträ i kampen om väljarna. I stället för att fundera över vad som verkligen kan göras ägnar sig de flesta debattörer åt att positionera sig. Följden blir att åtgärder som verkligen skulle kunna leda till ökade möjligheter för kvinnor på olika områden helt i onödan görs till politiska stridsfrågor. I andra politiska sammanhang bukar både problem och lösningar utgå från faktiska samhällsförhållanden, men icke så när det gäller mäns och kvinnors lika villkor. Sannolikt är det orsaken till att vi trots att de formella grunderna inte är på plats fortfarande inte lyckats skapa ett allt igenom jämställt samhälle.

Således är det faktiskt svårt att komma ifrån att hushållsarbetet i högre grad utförs av kvinnor än av män, medan männen reparerar staketet, klipper häcken och byter däck på bilen. I ettg läge med denna skeva arbetsfördelning anses det av någon anledning självklart att kunna dra av kostnader för att laga hustaket – men inte för att sätta på tvättmaskinen eller putsa fönster. I politiken och i näringslivet diskuteras kvotering till styrelseposter, vilket förefaller som ett skott över målet när det viktiga är att kvinnor framför allt får möjlighet att ikläda viktiga exekutiva poster, i synnerhet som företagsledare. Då kommer också styrelseposterna efter hand.

Vi har dessutom en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader i ett mycket viktigt avseende. Män arbetar i privat sektor, kvinnor i offentlig, lite grovt beskrivet. Annorlunda uttryckt innebär det att män i första hand är föremål för marknadens mer rationella bedömningar och beslut, medan kvinnor i motsvarande grad styrs av politiska hänsyn och ställningstaganden. Vad det innebär för jämställdheten säger sig själv. Därför är det, just ur jämställdhetssynpunkt, lika underligt att den politiska vänstern säger nej till större mångfald i offentlig verksamhet som att man säger nej till RUT-avdrag.

Jämställdhet vinns inte med tjusiga deklarationer och handlingsprogram utan med konkreta åtgärder som tar bort konkreta skillnader mellan män och kvinnor med utgångspunkt i verkliga samhällsproblem. Det innebär också att vägen till jämställdhet inte går genom ”jämställdhetspolitik” utan genom konkreta förändringar av skattesystemet, av den offentliga sektorns struktur och sist men inte minst genom konkreta, dagliga handlingar som inte handlar om symbolik utan just om konkret handling.