Jag har ägnat söndagskvällen åt att läsa det socialdemokratiska partidistriktets hundraårshistoria. Boken, som jag fått av min företrädare Mats O Karlsson (tack så mycket, Mats), har fått titeln "100 år för ett bättre samhälle" - men efter läsning låg parafrasen på en känd roman från förra seklet mycket nära till hands.
I socialdemokraternas föreställningsvärld startade utvecklingen av välfärden ganska precis i samma ögonblick som deras partis födelse. I en hundraårsexposé bler det just i år lite underligt, med tanke på de många reformer som är bara en aning äldre. Som de första stegen mot allmän rösträtt, allmän folkpension, inrättandet av nationalparker och början till den moderna arbetsrätten - för att nämna några av de många reformer som den konservativa regeringen Lindman initierade åren 1905-1911. Att socialdemokraterna gärna "glömmer" dessa i sin egen historieskrivning får tillskrivas det faktum att deras historieskrivning är just socialdemokratisk. Och således en aning enögd.
Problemet uppstår egentligen i det som blir konsekvensen, nämligen en blind tro på att det svenska 1900-talet skulle vara en sorts följd av socialdemokratism på samhällets alla områden. Riktigt så är det nu inte, och framför allt vet vi ju faktiskt inte hur vårt samhälle skulle ha sett ut om den politiska (för den är onekligen i hög grad socialdemokratisk) historien hade gestaltat sig annorlunda. Vi kan helt enkelt inte vara säkra på om samhället hade varit lika mycket "bättre" med en annan politisk utveckling, i synnerhet under de senaste fyrtio till femtio åren.
Det gäller inte minst i landstingspolitiken, och eftersom (S)-partidistrikets historia tecknas paralllellt med den socialdemokratiska landstingsgruppens så kan vi konstatera att det nu behövs en rejäl period av annan inriktning på landstingspolitiken för att åtminstone den delen av samhällsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Vilket den ju faktiskt gör, även om historieskrivare Karlsson, själv ansvarig för ett och annat som nu i rask takt rättas till, givetvis bortser från ett och annat.
Vissa av de senare årens missgrepp finns dock med. Jag ska inte trötta med vilka - bara konstatera att författaren mellan raderna trots allt konstaterar faktum. Den politik som fördes under tolv år - många gånger med ett visst mått av arrogans mot den dåvarande oppostionen - till slut ledde till det oundvikliga. Nämligen att väljarna ville ha en annan politik. Nämligen den poltik som 2010 dessutom fick nytt förtroende.
Även detta har dock de självrättfärdiga samhällsbyggarna lite svårt att både acceptera och förstå. Och det ska vi i Alliansen, med ett stort mått av självinsikt och ödmjukhet, vara glada för. Att det nu steg för steg börjar bli ordning på beslutsprocesser och dokumenthantering (ledning och styrning) är ett exempel, och att mångfalden och valfriheten uppskattas av dem som kan välja är ett annat. Att det sedan återstår mycket - kostnadsutvecklingen och väntetiderna kan det alltid göras mer med - är inget annat än utmanande och inspirerande.
Jag har avslutat mandatperioden 2006-2010 med att studera socialdemokratins nostalgiska tillbakablick över sin enligt egen uppfattning monumentala betydelse för samhällsutvecklingen. I morgon är det den 1 november, och då börjar en ny spännande mandatperiod med nya utmaningar och möjligheter. Socialdemokratin skriver historia, vi i Alliansen målar upp framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar