Att spela rollen som statsbärande kraft innebär mer än att bara vinna val. Det inser man snabbt efter de senaste dagarnas spektakel där oppositionen och inte minst ett av oppositionspartierna snabbt faller i allmän aktning.
Det finns idag en både handlingskraftig och regeringsduglig politisk kraft i Sverige. Den bygger sitt mandat på en valseger och kan agera i kraft av sin förmåga.
Mot denna tydliga politiska kraft står en opposition som är vare sig tydlig eller enkel. Om socialdemokraterna accepterade ett kristallklart utslag i riksdagsvalet och från den utgångspunkten lade sig vinn om att vara i just opposition, så skulle respekten både för demokratin och för olika politiska krafter kunna växa sig större. Nu försöker i stället socialdemokratin och dess oppositionskamrater frammana en bild av att de egentligen borde vara de som styr. Det blir bara ovärdigt.
Om detta skriver både Expressen och DN idag insiktsfulla ledare. Att befinna sig i opposition innebär ett alldeles särskilt ansvar i en demokrati. Det ansvaret handlar inte som man kan tro om att lägga krokben för en majoritet (även om det kan ha sina poänger) utan om att forma ett alternativ som kan intressera majoriteten - och därmed ge påverkan på den förda politiken - eller intressera väljarna i ett kommande val. Påfallande ofta finns det en syntes mellan dessa båda.
Ville socialdemokraterna att Kent Härstedt skulle utses till riksdagens talman? Varför lanserades i så fall den äldre och mer meriterade Björn von Sydow? Kan det ha varit så, att (S) och inte minst von Sydow personligen insåg att Alliansen aldrig skulle acceptera en rödgrön talman och därför markerade att man inte heller kunde acceptera en från Alliansen?
Frågorna kan ställas mycket enklare än så, och blir då också mycket mer bestickande. Har de rödgröna, och inte minst socialdemokraterna, accepterat valresultatet och dess konsekvenser?
Det finns fler exempel, på olika politiska nivåer, som pekar mot att socialdemokratin som politisk rörelse inte accepterat ett i själva verket ganska tydligt valresultat - och inte heller vill inse att Alliansen bara kan fällas genom samverkan mellan de rödgröna och (SD).
Ett sådant samverkan, i stället för en konstruktiv opposition, kommer vi säkert att få exempel på under de närmaste fyra åren. Tyvärr.
Att bedriva en konstruktiv opposition kan vara ett exempel på statskonst och statsmannaskap. Att förvandla den viktiga oppositionsrollen till ovärdig krokbensläggning kan sluta riktigt illa. För oppositionen, men framför allt för demokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar