Nu har jag lyssnat på den nye S-ledaren. Det imponerar inte. Verkligen inte. Samtidigt har jag nämligen funderat över de riktiga utmaningar, som vi som nu har snavr för välfärden kärna står inför. Varje dag och i vart och ett av de beslut som vi behöver fatta.
Sverige har nu fått en riktig opposition, skriver någon; en oppostion med förmåga att möta Alliansen i debatten och i en kamp man mot man. Men politik handlar inte först och främst om att mötas i debatter utan om ett hantverk för att skapa välfärd och trygghet, utveckling och god ekonomi för samhället som helhet och de människor som lever tillsammans och formar samhället. Det handlar då givetvis inte minst om de utmaningar som våra motståndare, Juholt och hans gäng, gärna beskriver men har så förtvivlat får lösningar för.
Det handlar givetvis om sjukförsäkringssystemet. Men i arbetet med sjukförsäkringssystemet är det bra att först komma ihåg att fler har kommit i arbete och därmed tillbaka in i samhällsgemenskapen. Det kommer till uttryck i torra siffror som handlar om ohälsotal och ekonomi på det personliga planet¨. Sedan har sjukförsäkringssystemet fortfarande brister, och de bristerna ska självklart åtgärdas. Och det som behöver göras görs bäst av en Alliansregering med nya lösningar på de problem som sjukförsäkringen dragits med i åratal.
Det handlar om kollektivtrafiken. Idag säger Ingela Nylund Watz, ordförande i Mälardalsrådet, att "folklig vrede räcker långt". Jojo, men den folkliga vreden räcker möjligen för att synliggöra problemet, för att komma tillrätta med orsakerna krävs en långsiktig och tålmodig politik, inte folklig vrede och linjetal.
För oss som är verksamma i landstinget handlar det självklart också om hälso- och sjukvården, och i kommunerna om skolan och omsorgen. Människor får vänta för länge på att få vård, vill inte känna sig som passiva vårdtagare utan egen möjlighet att påverka och välja. Detta håller vi ny tålmodigt och systematiskt på att ändra så att vården bilr mer valbar och anpassad till de önskemålm och behov som patienterna har. Ett steg på vägen är en ökad mångfald - fler som ger vård som patienterna kan välja, helt enkelt. Att detta är ett hot - inte mot välfärdsmodellen som sådan utan mot den socialdemokratiska grundsynen - är bara allt för uppenbart i den politiska vardagen. Juholt kan prata hur mycket han vill om att vara för. I den vardagliga politiken är man emot, emot, emot.
I den ekonomiska politiken vet vi i Alliansen att det gäller att hålla i. Anders Borg utövar ledarskapet, men på alla nivåer i landsting och kommuner är vi hundratals som varje dag går samma match. I det fagliga arbetet möter vi en politisk motståndare som alltid har pengar till allt och som gärna pratar om ekonomsikt ansvarstagande men som inte har mycket att bjuda på bakom de vackra orden. et var till dem som Juholt talade idag, och har fick väntade applåder i retur.
Det går inte att prata fram god välfärd. Det går heller inte att demonisera det arbete som pågår, och som uppmärksammas av många fler än dem som står för den rödröda retoriken. Arbetet med välfärdens utveckling handlar om massor av små steg för att förnya en välfärdsmodell som i grunden är stark och stabil men som kräver åtskilligt av renovering. Det renoveringsarbetet pågår varje dag, även om det kan ta en kort paus ibland för kraftsamling och återhämtning.
Oppositionen kan prata. Alliansen handlar, och välfärden utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar