31 maj 2014

På spåret

I dessa dagar är det många som har synpunkter på det svenska järnvägsnätet. Det är lätt att förstå. Ilskan och frustrationen hos de som drabbas av haveriet mellan Knivst och Märsta är minst sagt rimlig. Ett fungerande järnvägsnät är - numera - en förusättning för att mycket annat i samhället ska fungera.

Det är lätt att tro att allt har blivit sämre med den svenska järnvägen de senaste tjugo åren. Men hur ligger det egentligen till?

Jag har tittat på lite spännande fakta.

1992 utfördes 5.963 miljoner personkilometer på det svenska järnvägsnätet. Då hade resandet, räknat i antal personkilometer per invånare, sakta minskat sedan 40-talet.

Vid den tiden avreglerades trafiken på det svenska järnvägsnätet.

2013 utfördes 11.842 miljoner personkilometer på i stort sett samma svenska järnvägsnät. Även om befolkningen ökat med drygt tio procent sedan 1991, så innebär siffran en fördubbling av antalet personkilometer. Huvuddelen av denna mycket kraftiga ökning har skett i landets storstadsområden.

Det är ingen ursäkt för Trafikverket uppenbara problem med att upprätthålla tågtrafiken på landets mest trafikerade järnvägssträcka. Men det säger något om vad avregleringen har betytt för att öka resandet på järnväg.

Det fanns underhållsproblem i det svenska järnvägsnätet även på den tid då staten skötte allt. Skillnaden var att det då inte var lik många som drabbades, eftersom de flesta aldrig åkte tåg.

Alliansen har dessutom gjort historiska satsningar på att förbättra det svenska järnvägsnätet. Men underhållet har varit eftersatt ända sedan kriget. Det behövs knappast någon statistik för att återkalla minnet av 50- och 60-talens alla järnvägsnedläggningar.

Inga kommentarer: