18 augusti 2014

Så stärks klinisk forskning

I onsdags publicerades en debattartikel i UNT, författad av de tre socialdemokratiska landstingsråden. Den här gången var det forskningen i landstinget som var ämnet. Artikeln mynnar ut i två skarpa förslag: att ett särskilt utskott för forskningsfrågor ska inrättas och att delade tjänster för kliniskt verksam personal ska inrättas.

Jag har redan svarat i UNT, men en liten komplettering kan ändå behövas.

Först en referens till de redan fattade besluten.

På landstingsfullmäktige den 4 februari i år (handlingarna hittar du här) fattades beslut om en ny forskningsstrategi för landstinget. Strategin innehåller totalt 39 mål och aktiviteter för att stärka den medicinska forskningen som landstinget är involverat i. En del av dessa mål är dessutom redan uppfyllda, och ännu mer arbete pågår för att utveckla strategin. Ett av dessa många mål och aktiviteter är:
Gör forskning till ett attraktivt karriärval genom ett urval av åtgärder som motsvarar de behov som forskare i olika faser av sin karriär har. En sådan åtgärd är att skapa tjänster med tid för forskning, t.ex. ST-läkartjänster med forskningsinriktning.

Tjänster som är delade mellan forskning och kliniskt arbete, så kallade 50/50-tjänster, finns också redan. De är inrättade i samverkan mellan Uppsala universitet och landstinget, och ett exempel på beslut om det finns här.

Så till inrättande av ett utskott för FoU-frågor.
På samma landstingsfullmäktige, i februari i år, behandlades organisationskommitténs slutrapport. Den innehöll också, som brukligt i vårt landsting, ett antal förslag till justeringar av den politiska organisationen inför kommande mandatperiod. Bland annat beslutades att landstingsstyrelsen inrättar ett utskott för FoU-frågor.

Därmed finns det goda skäl att fuundera över en sak.
Antingen visste de socialdemokratiska landstingsråden att deras förslag redan är beslutade. I så fall ljuger de väljarna och allmänheten rakt i ansiktet.
Eller också kände de inte till de beslut som de själva varit med om att fatta. I så fall är de ansvariga för en politisk nonchalans som borde diskvalificera dem för allt politiskt ansvarstagande.
Frågan är egentligen vilket som är värst.

Inga kommentarer: