20 december 2014

Den svenska normen

Statsminstern har idag presenterat vad han kallar " det svenska löftet", tydligen i ännu ett försök att presentera någonting mycket allmängiltigt som en socialdemokratisk idé.


Det finns inget parti, och knappast någon politiker, som inte vill hela befolkningens bästa. Däremot har olika partier, utifrån idéer och erfarenheter, olika tankar om hur detta gemensamma bästa kan  formas. Det finns dessutom inte en politik som kan skapa "det perfekta samhället" - helt enkelt eftersom vi människor har olika föreställningar om hur detta perfekta samhälle skulle gestalta sig.


Däremot finns det, som sagt, en bred samling kring principer för det goda samhället med plats för atta att utvecklas och forma sina liv. Där bör man, om man vill visa politiskt ledarskap, börja med att visa en förståelse för dessa skillnader i synen på politiken och dess möjligheter.


Troligen är det just här som socialdemokraternas bristande förmåga att skapa uppslutning i riksdagen blir som tydligast. Om man tror att alla partier gillar att förhålla sig till socialdemokratin, som planeterna förhåller sig till solen - tja, då blir det ju lite knepigt när några (eller ganska många) av dem väljer att forma sitt eget kosmos.


Vad statsministern egentligen ville säga idag är kanske just det: han ville att alla partier nu ska förhålla sig till statsministern och hans parti, och sluta med att ha egna idéer om hur samhället kan utvecklas. Det är det vi kan kalla för den svenska normen. Eller, mer korrekt, den socialdemokratiska normen.


Den normen skulle i så fall kunna beskrivas så här:
- Socialdemokratin, och de institutioner som utgör socialdemokratin, är normerande för svenska samhällsfunktioner.
- Förhållningssätt och beteenden som är normerande inom socialdemokratin, ska betraktas som normerande även för andra politiska rörelser.
- Avvikelse från normen, liksom ovilja att förhålla sig till den, ska betraktas som stridande emot grundläggande politiska principer.
- Värderingar som omfattas av socialdemokratin ska anses normerande även för andra partier. Avvikande uppfattningar kan accepteras om de håller sig inom normen. I annat fall ska sådana uppfattningar stämplas som just avvikande. Om möjligt/lämpligt kan etiketter som "nyliberalism" appliceras.
- Begreppet "demokrati" har en särställning. Därför kan konstitutionellt betingade avvikelser även stämplas som odemokratiska. Vilket skulle bevisas. Eftersom socialdemokratin är genuint demokratisk, så är avvikande uppfattningar självfallet odemokratiska.


Med den grundsyn på politik och samhälle som den "svenska (eller mer korrekt alltså socialdemokratiska) normen är uttryck för, så blir dagens låsning i det politiska samtalet mycket mer begriplig. Partierna i alliansen måste helt enkelt förstå sin roll i svensk politik. Den är, enligt den svenska normen, inte att utgöra ett eget, självständigt politiskt alternativ. Den har att förhålla sig till socialdemokratin, och måste vara beredd att ge upp sina egna grundläggande värderingar för att trygga den svenska normen.


Nyvalet i mars är en möjlighet att göra upp med denna svenska norm.

Inga kommentarer: