Det är de borgerliga partiernas och Sverigedemokraternas fel, satt den socialdemokratiske sjukvårdsministern Gabriel Wikström igår och sade i Sveriges Televisions morgonsoffa om vårdskador i förlossningsvård. Några allt för pressande följdfrågor får han inte.
Wikström kunde ha påpekat att Sverige har världens lägsta barnadödlighet, men att vi är dåliga på omhändertagande och eftervård. Där går det att göra mer. Men eftersom vi under lång tid mätt och följt upp förlossningsvården på exempelvis barnadödlighet, så ser vi en konsekvens i de siffror som nu uppmärksammas.
Jag menar givetvis inte att vi ska förringa det faktum att svensk förlossningsvård generellt är oerhört säker. Däremot är det dags att på allvar ta en diskussion om vårdskador, bemötande och eftervård; hur vi mäter, följer upp och åtgärdar skador och brister i eftervård och rehabilitering.
Det blir som man mäter. De mätningar som görs av vårdens kvalitet handlar till övervägande del om hårda fakta kring överlevnad efter cancer eller stroke, om behandlingsresultat och om effekter av gjorda insatser. Betydligt mindre intresse har visats mätvärden som handlar om exempelvis vårdskador.
Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.
Kanske finns det också anledning att fundera över hur vårdens egna försäkringssystem fungerar. Idag äger landstinget sitt egna ömsesidiga försäkringsbolag, LÖF. En fråga som kan ställas är om den konstruktionen leder till att någon part har ett uttalat intresse av att vårdskadorna minskar.
Sist men inte minst kan det vara värt att fundera på vad valfrihet och mångfald betyder för trygghet och patientsäkerhet i förlossningsvården. Om det fick sjukvårdsminister Wikström givetvis inga frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar