Men nu fungerar svensk sjukvård, och debatten om den, en gång för alla som den gör. Rosén, således statlig utredare, har givetvis en massa förslag om vad som kan förändras - i en sjukvårdsorganisation som består av självstyrande landsting. Visserligen föreslår Rosén att dagens 21 landsting ska bli färre (och det är han ju inte ensam om) men rollfördelningen mellan statlig och regional nivå ska bestå. I allt väsentligt, i alla fall. Om landstingens inre liv har Rosén dessvärre mycket lite att säga.
Det ska tilläggas att det inte är första gången som staten utreder sjukvården och liksom någonstans på vägen kommer på att sjukvården inte är statlig. Jag vill också betona att jag inte har någon kritik emot Rosén och hans utredning - de har gjort ett bra arbete. Däremot kan man fundera över vilka förutsättningar som ligger till grund för utredningen och dess slutsatser. Direktiven skrevs under förra mandatperioden, med Alliansen i regeringsställning.
Några riktiga, konkreta strukturgrepp innehåller utredningen nämligen inte - för det kan den inte göra. Den ger egentligen goda råd till dagens (21 landsting) och förmodligen morgondagens (sex regioner) sjukvårdshuvudmän. Flertalet av dessa goda råd är faktiskt inte raketvetenskap för oss som sysslar med sjukvårdsadministration och dito -politik.
I stark förkortning (utredningen är på drygt 250 sidor med bilagor) skriver Rosén och hans medarbetare följande:
- Gör om dagens Rikssjukvårdsnämnd
- Slå samman landsting
- Nivåstrukturera sjukvården
- Öka specialiseringen
- Volym (t ex fler operationer) ger bättre kvalitet
Rikssjukvårdsnämnden har fått kritik för sitt omständliga arbetssätt. Arbetsformerna har ständigt diskuterats under de åtta år nämnden funnits. Det Rosén nu i praktiken gör är att ändra en aning i dess instruktioner och sammansättning - vilket kanske visar både att den behövs och att uppgiften är svår.
Regionfrågan har diskuterats ännu längre än dagens modell för rikssjukvård. Att landstingen ännu inte slagits samman - och än mindre slagit samman sig själva frivilligt - kanske stämmer till någon eftertanke.
Nivåstrukturering är lättare att säga än att göra. Och det är ändå ett ganska krångligt ord.
Specialisering och volym är en närmast självklar väg till bättre kvalitet, medicinska resultat och effektivitet i sjukvården. Just därför vore det kanske på plats att fundera över varför mer inte händer.
Vad är då problemet?
Roséns utredning rör faktiskt vid det, men är uppenbarligen känsliga nog att inte gå rakt på sak. I ett resonemang kring sjukvårdens olika intressenter resonerar utredningen om patienter, medicinsk profession, medborgare och landstingspolitiker. Om de senare skriver Rosén och hans utredning att de "har i många fall valt att arbeta politiskt för att förbättra samhället". Min kommentar är att jag inte känner någon som engagerat sig politiskt som inte vill åstadkomma ett bättre samhälle. Däremot kan vi ha olika utgångspunkter för det arbetet - och olika bilder av hur ett bättre samhälle ser ut.
Det finns den bred enighet i svensk samhällsdebatt om att svensk sjukvård ska finansieras solidariskt via skatten och ges till alla invånare efter behov. Den enigheten behöver värnas. Om landstingspolitikers uppgift sedan vore att säkerställa just detta - solidarisk finansering av behovsstyrd vård - så vore många problem ur världen. Den sjukvårdspolitiska debatten skulle då också handla om mål, politiska prioriteringar och hantering av målkonflikter. Men det är inte vad en landstingspolitikers vardag handlar om.
Landstingspolitikens livsluft är nämligen själva vårdproduktionen, alltså det där som proffsen är bäst på. Svensk sjukvårdspolitik (tro mig, jag har prövat) består i hög grad av hur och betydligt mindre om vad. Det är det som gör att landstingspolitiker kan ägna månader åt att diskutera var en viss typ av operationer ska utföras - men knappt någon tid alls åt att resonera om vilken kvalitet som är rimlig att kräva. Här skulle den svenska sjukvårdspolitiken behöva ett strukturgrepp.
Skälet till detta är enkelt. Vi tar alla kvalitén på vår svenska sjukvård för given - och vi har högt förtroende för den. Men eftersom kvalitetsdata inte redovisas och används som de borde, så får vi ingen politisk diskussion om kvalitetsfrågor. Medborgarna, politikernas uppdragsgivare, som tar kvalitén för given, blir naturligtvis upprörda när vården koncentreras - om det innebär att deras lokala sjukvårdsinrättning försvinner. Varefter lokala landstingspolitiker bums ställs till svars. Inte för att de inte upprätthåller vårdkvalitet utan för att de prisger den lokala sjukvården.
Patienterna, om man med det menar de olika patientföreningar som brukar representera patientintresset, är väl medvetna om problemet. Den breda allmänheten är (enligt min erfarenhet) det inte, eftersom frågor om vårdens kvalitet diskuteras och blottläggs för lite. Medierna ägnar liten energi åt att beskriva och förklara förhållandet, och är i stället koncentrerade på enskilda händelser som tillåts sätta bilden. Det är då sällan den patient som efter en komplikationsfri vårdprocess skrivs ut frisk och tacksam som får komma till tals.
Det verkligt tråkiga är att Rosén i slutet av sin utredning närmast i förbigående närmar sig en riktigt intressant lösning, nämligen att använda kvalitetsdata i mycket högre grad än idag. Vi vet en hel del om kvalitén i svensk sjukvård - och med ganska enkla medel skulle det gå att veta ännu mer. Om vi lade mer kraft på att analysera resultat och utfall av sjukvården i stället, så skulle mycket av det Roséns utredning vill åstadkomma förmodligen falla ut av sig själv.
Ingen vill bli vårdad på ett sjukhus med dåliga medicinska resultat. Problemet är att dagens organisation och politiska styrning av svensk sjukvård mer eller mindre tvingar oss till det. Om landsting/regioner, oavsett antal, ska vara huvudmän för svensk sjukvård så måste landstingen också ta ansvar för nödvändiga strukturförändringar. Staten kan utreda och peka - men staten kan inte göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar