29 maj 2015

Politisk hederlighet

Tänk dig en notorisk inbrottstjuv. Under en natt av hårt arbete bryter han sig in i tio villor. Han tillgriper det han hittar, och går sedan hem igen. På vägen tillbaka till den egna bostaden passerar han en rad villor som han inte alls bryr sig om. Av hundra bostäder som han passerar förbi bryter han sig bara in i en tiondel.


Tjuven åker fast, på bar gärning. Till sitt försvar säger då tjuven att han inte alls är någon grov brottsling - för han bryter ju sig inte in i alla bostäder. Bara i några.


Det är ett försvar som knappast skulle hålla i rätten.


Jag anklagar nu inte socialdemokraterna för att vara kriminella - men deras sätt att resonera kring brutna vallöften är onekligen intressant. Att ett uppställt löfte inte kan hållas - det kan alltid hända. I så fall får man vackert erkänna det, och försöka göra bättre ifrån sig till nästa gång. Men en bra och grundläggande princip när man sysslar med politik, det är att hålla det man lovar - och inte lova mer än man kan hålla.


I valrörelsen var det ingen hejd på alla löften från de rödgröna partierna. Allt skulle bli bättre, och bara någon sorts skatter som sades inte vara skadliga skulle höjas. ROT och RUT skulle vara kvar, och bensinskatten skulle absolut inte röras. det var ju så dyrt att tanka.


Fast nu har vi ju förstått. Det skulle man ju inte alls. Löftena var liksom bra att ha före valet, när man rejält oförberedd skulle försöka övertyga väljarna om att man visste vad man ville.
Även i kommuner och landsting ströddes löften ganska ogenerat. Vi var nog många som undrade hur man skulle klara att uppfylla dessa löften. Vi ser nu också effekterna. I landstinget utlovades kraftrigt sänkta taxor i kollektivtrafiken, och i Uppsala kommun var det inte länge sedan ansvarigt kommunalråd lovade en inomhushall för bandy.


Men inte nog med det. Nu försöker socialdemokraterna ta sig ur den massiva kritiken mot alla brutna löften med att försöka påstå att det inte alls är så illa. Det gör man genom att presentera en lista över all löften som man säger sig ha uppfyllt. Ursäkten för att man brutit rader av vallöften skulle alltså vara att man faktiskt gjort några av de saker som man lovade att göra.
Ursäkta, men det känns lite tunt.


Det går också lite sådär. Ett av löftena är att "åtgärda tågkaoset", och just det löftet var det många som så sent som igår hoppades att de faktiskt hade uppfyllt. För igår var det ju någon nedriven kontaktledning igen. Och om socialdemokraterna nu inte drar sig för att påstå att man "åtgärdat tågkaoset" - så får man nog äta upp ännu ett brutet vallöfte i trakten av Sparreholm.


Det värsta med alla dessa brutna vallöften är att det påverkar synen på politiker och politik. Detta ständiga brytande av löften gör att människor förlorar tron på det som sägs av dem som skall vara politiska ledare. Därför är det angeläget att påtala löftesbrott - och viktigt att göra klart för människor att det är ohederligt att vara så lättfärdig med vallöften som våra rödgröna vänner visat sig vara.

22 maj 2015

Ett arbetsliv i förändring

Sverige på 1960-talet: ett homogent samhälle med stabila förhållanden, inte minst på arbetsmarknaden. Vårt land levde gott på en exportindustri byggd på råvaror från skog och malm. God tillgång till vattenkraft hjälpte också till. Sverige var dessutom ett land med stolta traditioner när det gällde att förena entreprenörskap och ingenjörskonst. Det gav innovationer som telefonen, separatorn och gasaccumulatorn men också utvecklade, mogna produkter som bilar, transformatorer och flygplan. Resultatet blev ett av världens rikaste och mest välmående länder.
Det är femtio år sedan. jag har skrivit tidigare om hur stolta vi alla kan vara över de traditioner från 50- och 60-talet som vi idag kan se tillbaka på.


Idag lever vi i en annan tid. En del är sig likt, och det kan vi bygga vidare på. Annat har förändrats i grunden, och det måste vi förhålla oss till.


Sverige har alltid varit ett öppet samhälle, som har vunnit på rörlighet och öppna gränser. På 50- och 60-talet hade vi förmånen att kunna leverera våra kvalitetsprodukter över dåvarande handelshindrande gränser även om våra viktigaste handelspartners byggde upp tullunioner. Själva var vi med i frihandelsområdet EFTA; en sorts lite lösare alternativ till den tidens EU, som då hette EEC.


Den bakgrunden är viktig att teckna, när vi funderar över dagens, och framtidens, arbetsliv.


Sverige är fortfarande oerhört beroende av sin omvärld, och vi har mer än någonsin skäl att bejaka fri rörlighet och öppna gränser. Då måste vi också vara redo att ta det onda med det goda, och att se alla konsekvenser som öppenhet och rörlighet för med sig. Det gäller inte minst arbetsmarknaden, och de sociala konsekvenserna av denna fria rörlighet. I ett antal blogginlägg tänkte jag utveckla detta.


Det första inlägget handlar om arbetslivet, som verkligen har förändrats de senaste femtio åren. Ändå agerar många som om det mesta är sig likt. Frågan är vem som vinner, och vem som förlorar, på en sådan utveckling.


För femtio år sedan var långt fler människor än idag anställda i stora industriföretag, och de flesta anställda i dessa företag hade manuella arbetsuppgifter. I Edsbyn, där jag själv växte upp, gick en stor del av arbetskraften direkt från grundskolan till anställning i något av de fyra stora industriföretagen som tillverkade möbler, skidor, fönster, yxor och sågar samt träfiberplattor. Även i tjänstemannaleden var de flesta långvägare, med några års handelsskola i Bollnäs och ett yrkesliv som kamrer eller orderexpeditör. En stor del av dessa yrken existerar inte idag.


På den tiden byggde hela den svenska samhällsmodellen på dessa ganska stabila förhållanden. Men de gamla bruksorterna och allt de stod för har förändrats i grunden. Under dessa femtio år har ett nytt arbetsliv vuxit fram, men nya anställningsförhållanden, nya arbetsuppgifter och nya sätt att organisera företag. Ändå finns det en samhällsdebatt som inte verkar ha sett vad det är som har hänt.


Vi diskuterar fortfarande arbetsliv och arbetsmarknadspolitik som om vi fortfarande levde på 60-talet. Det är lätt att förstå en vilja att längta tillbaka till den trygghet och stabilitet som rådde då. men världen har förändrats och det är hög tid att vi är beredda att vara en del av förändringen.


Därför är det hög tid att både de politiska aktörerna och arbetsmarknadens parter - och de är fler än bara LO och Svenskt Näringsliv - på allvar börjar fundera över hur ett nytt och reformerat arbetsliv ska se ut. Det är till exempel dags att sluta kalla lagar som stänger människor ute från arbetslivet för "trygghetslagar" - för de skapar otrygghet för ännu fler än dem som för njuta av deras högst tveksamma trygghet. När tusentals arbeten sveps bort av modernisering och digitalisering är det viktiga inte att kunna hålla fast vid det gamla - utan att våga söka efter det nya.


Än så länge har Sverige klarat sig skapligt. Men jag är mycket orolig för vad som kan hända om vi inte får en förnyelse som rustar oss för nutidens och framtidens villkor. Och jag undrar verkligen om mitt eget parti är moget att gå före i utvecklingen. Jag hoppas det.

08 maj 2015

Reflektioner om det brittiska valet

De konservativa vann valet. Konstigare är det egentligen inte.

I fem år har en koalition av konservativa och liberaldemokrater styrt Storbritanninen, och på torsdagen gav väljarna sin dom. Resultatet blev inte de som många bedömare väntat, och det ger självklart skäl för envar att fundera över hur de brittiska väljarna tänkte. Dessutom ger det tillfälle att reflektera över det från svenska förhållanden annorlunda valsystemet i Stobritannien.

Den brittiska ekonomin har växt med rekordfart. Det är en tillväxt som kommit breda folklager till del och bidragit till ökad stabilitet och tillit i samhället. Det visar atr tillväxt inte bara fråga om ekonomi utan också om social utveckling. En större kaka att fördela är helt enkelt en bättre "fördelningspolitik" än om kakan är mindre.

De konservativa har dessutom regerat på ett sätt som skapar förtroende. Det är inte alltid de enkla och skenbart populära lösningarna i politiken som är den bästa vägen till väljarnas förtroende. Minst lika viktigt är att leverera resultat och att kunna agera långsiktigt och ansvarsfullt.

Valsystemet, då? Tories fick ju faktiskt bara en dryg tredjedel av alla röster. Är det verkligen demokratiskt att då bilda en majoritetsregering?

Svaret är ja. Storbritanninen består av 650 valkretsar. Var och en av dem utser en parlamentsledamot. Denna är personligen ansvarig gentemot sina väljare i valkretsen, och det betyder att var och en av Tories 331 parlamentsledamöter har vunnit majoritet i sin egen valkrets. Det är en tydlig och enkel modell, som vare sig är bättre eller sämre än den modell med proportionella val som Sverige och flera andra länder använder.

Det brittiska valsystemet är inte alls annorlunda. Det skiljer sig från det svenska, men påståendet att det brittiska systemet avviker och att vårt system skulle vara någon slags norm är direkt okunnigt. Hur valsystemen kommit till bygger i hög grad på tradition och kultur, och att påstå att ett byte från majoritetsval till proportionellt valsystem skulle "öka demokratin" är inget annat än ett missförstånd.

UKIP, för att ta ett exempel, fick röster av ungefär var åttonde väljare. Men bara i ett enda valdistrikt lyckades en enskild kandidat för detta parti överyga så pass många väljare om sin förträfflighet att han blev vald.

Därmed har det proportionella valsystemet om inte annat en viktig fördel. Varje kandidat är personligt ansvarig för sitt politiska agerande genemot sina väljare i den egna valkretsen. Det tål att fundera på.

04 maj 2015

Är det synd om regeringen?

Regeringen tycker synd om sig själv. Mer konkret är det socialdemokraternas partisektreterare Carin Jämtin som kommenterar Ekots sammanställning av den senaste månadens opinionsmätningar. Enigt Jämtin är det största regeringspartiets opinionssiffror en följd av allt elände man fick ta över. När väljarna för skåda ljuset i form av en socialdemokratiskt färgad budget så kommer allt att bli så bra så.

Ekot konstatetar själva att låga opinionssiffror inte är ovanligt när en ny regering tillträder. Men det är i normalfallet inte så konstigt; man börjar förstås en regeringsperiod med de svåra och tunga reformer som man har förberett innan man tillträder.

Om man har förberett sig, alltså.

I år gick det till lite annorlunda än vad väljarna vant sig vid under det senaste decenniet.

Vi hade först en valrörelse där inte minst det största regeringspartiet strödde löften över väljarna. Däremot gav man inga besked om vilka man ville regera med och hur en gemensam regeringspolitik skulle se ut. Det gjorde Alliansen, och att på det sättet tillsammans visa en gemensam regeringspolitik kallade Löfven för "fördummande".

Så blev det val. Alliansen avgick, och Löfven - han som tyckte att blockpolitik var fördummande - fick i uppdrag att bilda regering. Han sade sig då vara övertygad om att han kunde bilda en regering som kunde få igenom en budget i riksdagen.

Sedan vet vi hur det gick. Det gick inte. Riksdagen röstade istället på det som Alliansen hade varnat för, nämligen det budgetalternativ som fick fler röster än regeringen. Det brukar bli så i en parlamentarisk demokrati med en arrogant regeringschef som inte kan räkna.

Innan dess hade Löfven lovat att avgå om Alliansens budget skulle gå igenom.

Så blev det inte heller. I stället för att gå till talmannen och lämna in begäran om entledigande, så kallade Löfven till presskonferens - och utlyste extra val. Felet till det som hade hänt var givetvis Alliansens. Som allting annat i statsministerns värld.

Nu blev det ju inget extra val. Det orsakades förresten också av Alliansen. Som insåg att det inte är så bra med en regering som inte kan regera och hjälpte den sittande statsministern med en överenskommelse: vi fäller inte en budget som regeringen lägger fram.

Därefter har regeringen börjat lägga fram sina förslag. Det är inte vad man sade i valrörelsen: sänkt RUT och ROT, höjd bensinskatt och annat som säkert förvånat en eller annan väljare som kanske trodde att de skulle få Allianspolitik även om man inte röstade på Alliansen. För så lät det ju ibland i den socialdemokratiska retoriken.

Det är alltså nu den socialdemokratiskt ledda regeringen lägger fram den politik som man visserligen inte gick till val på, men i alla fall vill genomföra. En knapp fjärdedel av mandatperioden har redan gått, ett knappt år präglat av kaos, motstridiga besked, svikna vallöften och total förvirring om vad som kommer att gälla i morgon. Och detta handlar då bara om själva spelet kring budgeten. Lägg till det utrikespolitiken, valfriheten i skola och vård eller den röriga migrations- och integrationspolitiken.

Slutsats: det är inte synd om regeringen. Den har själv bäddat för den situation som råder.

01 maj 2015

Vem byggde landet?

Första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag, och självklart måste några rader tillägnas denna rörelse - och dess obegränsade självtillräcklighet. För att inte tala om dess självbild.

I socialdemokratins egna ögon är man partiet som byggde landet. Man sprider gärna föreställningen att det finns ett samband mellan välfärdens utvckling och socialdemokratins ställning i opinionen. Det är bara det att självbilden inte stämmer.

Den svenska välfärden började byggas innan arbetarrörelsen ens var påhittad. Grunden för den välfärd som vi (nästan) alla kan njuta av lades redan på 1860-talet, med näringsfrihet och andra reformer som lade grunden för ett näringsliv som kunde lyfta Sverige från fattigt bondesamhälle till ett industrland i världsklass. Välfärden finansieras ju inte av skatter, utan av inkomster som i sin tur kan beskattas för att betala för olika gemensamma tjänster. Därmed byggdes landet av industrier och entreprenörer som grundar sig på uppfinningar och idéer med rötter långt före 30-talet.

Nå; men socialdemokraterna är väl i alla fall bättre än andra på att fördela den välfärd som ett framgångsrikt näringsliv finansierar?

Nej, det stämmer inte heller. Däremot hade socialdemokraterna en period av politisk framgång när den svenska ekonomin växte så snabbt att det knappt gick att hinna med att göra av med alla pengar som välståndet skapade. Socialdemokraterna är nämligen mästare på att höja skatter, och på att dela ut skattepengar till dem som själva dragit ihop dem - och sedan få dem att tro att det är någon annan som stått för fiolerna.

Det tricket fungerade, som sagt, väldigt bra så länge tillväxten räckte till både skattehöjningar och reallöneökningar, det vill säga under 50- och 60-talet. När Sverige sedan på 70-talet blev ett land med tillväxt i samma takt om andra länder, så blev det bums betydligt kärvare att vara både svensk och socialdemokrat. I ytterligare ett decennium lyckades man upprätthålla illusionen genom devalveringar och valutaregleringar, men vintern 1989/90 sprack fasaden slutgiltigt. Sedan vann de borgerliga partierna (alliansen var inte riktigt uppfunnen ännu) 1991 års val.

Landet byggdes inte av socialdemokratin. Sverige har byggts av företagande, strävsamhet, sammanhållning och en liten aning tur med internationella konjunkturer. Socialdemokratin kunde under ett par decennier av den hundraåriga svenska demokratin dra fördel av att vara landets största parti under en period då politik mest handlade om att fördela ett växande välstånd. De byggde inte landet, möjligen satt de på kontoret och tittade på medan byggandet pågick.


Och när samhället nu står inför nya utmaningar har detta parti inga andra lösningar än de som möjligen fungerade på 50-talet. De lösningarna är idag lika moderna som en av symbolerna för Sveriges fina utveckling på den tiden: en Volvo PV.



(Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Volvo_pv444_v_sst.jpg)