21 juli 2015

Krossa luddismen - och gör det själv

Utan att veta om det är du delaktig i att världen blir bättre. Varje dag utför du saker som beror på utveckling, och genom att göra det själv bidrar du till att ta bort trista, simpla och meningslösa arbetsuppgifter. I stället uppstår nya arbetstillfällen, som är bekvämare, trevligare eller helt enkelt roligare och bättre betalda.


Mitt yrkesliv började 1981. Innan dess hade jag som många andra sommarjobbat med att dela ut tidningar och jobba i affär. Efter lumpen ville jag jobba och tog första bästa arbete, ett vikariat som affärsbiträde. Några av mina (absolut inte roligaste) arbetsuppgifter var att
- hämta kundvagnar på parkeringen (det har var innan det fanns lås som öppnades med mynt)
- plocka tomglas på den mycket enkla pantautomaten (rymde ett par timmars pantande, varefter flaskorna måste plockas ner i backar - för hand)
- packa varor i kassan


Alla dessa arbetsuppgifter är idag mer eller mindre bortrationaliserade. Det innebär självklart att det finns färre anställda i en livsmedelsbutik - men de arbetsuppgifter som försvunnit har ersatts av nya jobb med intressantare och med kvalificerat innehåll - och i många fall högre lön. Och ser man till ett större sammanhang än en livsmedelsaffär, så är den organisatoriska och tekniska utvecklingen definitivt något som bidragit till ett bättre - och mer jämlikt - samhälle!


Om detta skriver Ronnie Sandahl krönika i dagens Aftonbladet. Sandahl är förbannad över att inte mötas av en butikskassörska när han ska betala sina daglivaror. Han ironiserar över att Swedbank tjänar grova pengar på att han kan sköta sina bankaffärer själv - och han upprörs över att inte kunna köpa en färdigmonterad motionscykel.


Det gör inte jag.


De arbetsuppgifter som Sandal "tvingas utföra" på sin fritid är uppgifter som annars skulle ha utförts av någon. Men inte av den direktör som enligt Sandahl hör hemma rätt långt ner i Dantes inferno - utan av en lågbetald arbetare. Jag lovar, av egen erfarenhet; att packa kassar, släpa kundvagnar eller sköta enkla, manuella uppgifter i en manuell bakkassa är inget som man bliv vare sig rik eller lycklig av. Därför är resonemanget om att "gratisjobba" i meningen att själv utföra vissa uppgifter ganska föraktfullt emot dem som slipper just dessa uppgifter till förmån för mer kvalificerat arbete.


Nu hör jag i och för sig till dem som tror att det vore bra med ett mer diversifierat arbetsliv. Alla kan inte leva på att skriva krönikor i Aftonbladet eller vara "rådgivare" till företag. Men att den diversifieringen skulle ske till priset av att vi som kan tar hand om våra egna enkla uppgifter - det vägrar jag att gå med på.


Utan den utveckling som gör att Sandahl måste blippa in sina egna dagligvaror, betala sina egna räkningar och skruva ihop den egna motionscykeln (så att han kan pusta och stånka i sadeln en halvtimme), så hade en rad "intressanta" arbeten funnits kvar än i dag. Som murarsmäcka, bagarlärling, sumprunkare eller stuveriarbetare. Alla finns de beskrivna i Per Anders Fogelströms "Stad"-serie, och alla visar de hur klassamhället har förvandlats genom den utveckling som Sandahl hånar. Visst finns det fina och mindre fina jobb än idag - men medan de "fina" är ungefär de samma, så har den tekniska utvecklingen sållat bort mängder av jobb som ledde till arbetsskador, inkomstskillnader och (fråga mig, som sagt) nedsättande syn på simpla men - innan tekniken fanns - nödvändiga arbetsuppgifter.


Att inte se det goda i en sådan utveckling, det är i mina ögon att se ner på dem som förväntas göra det som Sandahl vill slippa. Mycket återstår att göra - men arbetslivet är ofrånkomligen bättre idag än för hundra år sedan. Och det är en utveckling som vi alla deltar i. När vi blippar våra varor i självbetjäningskassan, gör våra bankärenden på nätet - eller skruvar ihop den nyinköpta motionscykeln. Gör det själv - och bidra till en bättre värld.


(Fotnot: vad luddismen är kan du läsa här)

20 juli 2015

Draksådd

Aftonbladets Linnea Swedenmark skriver idag om konsekvenserna av vänsterns retorik under åren med alliansregering. Med uttryck som att "Sverige håller på att gå sönder" och grundlösa påståenden om välfärdens sammanbrott försökte man skapa en felaktig bild av tillståndet i vårt land. Följden blev mycket riktigt att allt fler upplevde att samhällsutvecklingen gick åt fel håll.

Idag har vi en ny politisk ledning, och det har mycket riktigt visat sig att det inte varit helt enkelt att rätta till vare sig verkliga eller påstådda problem i välfärden och i samhället som helhet. Konsekvensen har blivet den väntade, och den som Swedenmark beskriver, även om hon givetvis uttrycker det med de ord som är att vänta med Swedenmarks politiska hållning.

Människor röstade bort Alliansen, för man väntade sig skulle lösa problem som den tidigare oppositionen beskrev. Men vissa av de beskriva problemen existerade överhuvudtaget inte, och andra saknade vänstern helt enkelt lösningar på.

Sverige har världens bästa sjukvård. Äldreomsorgen upplevs också som bäst i världen av dem som har egen erfarenhet; de äldre själva och deras anhöriga. En sådan vård och omsorg är givetvis väldigt svår att ändra på - framför allt om man saknar en genomtänkt politik.

Därmed inte sagt att vården och omsorgen, för att inte tala om samhället som helhet, är fria från problem. Bristen på personal i vissa yrkeskategorier är skriande. Skolans resultat oroar. Det ökande antalet äldre ställer både vården och omsorgen inför utmaningar. Men lösningen är inte, särskilt inte om man saknar konkreta lösningar, att prata om en välfärd i totalt förfall.

Just detta är nu en av regeringens största utmaningar, som man dessutom delar med politiska ledningar i rader av kommuner och landsting. Att prata om att Sverige håller på att gå sönder visade sig helt enkelt inte vara så lyckat.

Det snabbt sjunkande förtroendet för regeringen visar dessutom att väljarna nu genomskådat hela bluffen. Det är bara var femte väljare som tror att den nuvarande regeringen har förmåga att klara de samhällsutmaningar de står inför.

Det som nu behövs är ett politiskt alternativ som på ett positivt och konkret sätt kan visa att man har lösningarna - och förmågan. Låt oss hoppas att Alliansen, både som enskilda partier och tillsammans, kan möta den utmaningen.

18 juli 2015

Ordning och reda

Vi är många som undrar vad regeringen håller på med.


Vem som är fungerande regeringschef i varje givet läge är ingen liten strunt- eller formaliafråga. I ett  utsatt läge kan det vara helt avgörande vem som har befogenhet att fatta vissa beslut. Trots allt lever vi i ett land som fått uppleva att regeringschefen mördas, och därtill traumatiska händelser som Estonias förlisning och tsunamin i Indiska Oceanen.


Därtill har vi en regering som åtskilliga gånger använt uttrycket "ordning och reda".


Frågan om vem som formellt är statsministerns ställföreträdare, eller vice statminister om man så vill, är alltså inget som är en intern uppgörelse mellan regeringens partier. På den punkten är regeringsformen kristallklar. Statsministern kan utse en ställföreträdare, och då är vederbörande den som träder in i statsministerns frånvaro.


Har då statsministern gjort det?


Vilka som är ministrar, och vilka ansvarsområden de har, läser statsministern upp i samband med regeringsförklaringen. Det kallas i regeringsformen för att anmäla övriga statsråd. Så skedde också helt enligt regeringsformen den 3 oktober. Du kan höra regeringsförklaringen och uppläsningen av utsedda ministrar här. 37 minuter och 55 sekunder in i sändningen säger statsministern ordagrant att "statsråd, vice statsminister och chef för miljödepratementet är Åsa Romson".


Med andra ord: statsministern har i regeringsförklaringen pekat ut en minister som vice statsminister, vilket rimligen innebär att han gjord det som står i regeringsförklaringen; "Statsministern kan bland de övriga statsråden utse någon att i egenskap av ställföreträdare vid förhinder för
statsministern fullgöra hans eller hennes uppgifter". Detta har han dessutom kungjort, eller anmält som det står i regeringsformen, för riksdagen.


Alltså är Åsa Romson, enligt gällande konstitutionella regler, Sveriges vice statsminister.


Tills annat meddelas, och formellt åtgärdas. Vem som är och inte är ställföreträdare för statsminstern kan under alla omständigheter inte smusslas undan i nån sorts informell förhandling. Om Romson ska fråntas uppdraget som vice statsminister måste detta rimligen anmälas i riksdagen som en formell ombildning av regeringen.

07 juli 2015

Demokrati och solidaritet

Attityden till demokrati tar sig just nu en del konstiga uttryck. Efter folkomröstningen i Grekland har jag mer än en gång mött inställningen att "demokratin har segrat".


Ursäkta, men det har den inte alls. Och det finns minst två sätt att beskriva det.


En folkomröstning i Grekland, med aldrig så tydligt valutslag, ger inte tio miljoner greker rätt att topprida trehundra miljoner andra människor. Som Expressens krönikör Mats Larsson skriver, så finns det rätt många andra demokratier i Europa - och invånarna i dessa länder har i många fall en lite annan syn på problemen i Grekland än vad grekerna själva har.


Det resonemanget kan nog många förstå, även till vänster. Däremot har jag blivit aningen mer förundrad över inställningen - hos fler än man kan tro - att ett beslut är "demokratiskt" enbart för att det fattats av en majoritet i omröstning.


En viktig princip för demokratin är dess begränsningar. I en fungerande demokrati kan en majoritet inte rösta igenom vilka beslut de vill. Demokratin innebär inte bara majoritetsstyre utan också respekt för lagar och ingångna avtal, insikt om vikten att beslut som fattas är legitima och sist men inte minst ett skydd för minoriteter.


Allt sådant verkar Regeringen Tsipras i Grekland, och den politiska vänstern över hela Europa, nu glömma efter en vunnen folkomröstning. Det väcker obehag.


Den enkla synen på demokrati som de starkas rätt att göra som de vill i kraft av sitt flertal har många gånger i historien fått förödande effekter. Även i vår egen tid ser vi exempel i länder som Zimbabwe, Venezuela - och nu Grekland. Det är oroande, och det är mycket oklart om den grekiska regeringen har insett att den leker med elden.


Demokratin har inte vunnit någon seger i Grekland. det som har hänt är att en majoritet av det grekiska folket har gett uttryck för sin högst begripliga frustration, och det är inte samma sak. Nu återstår att hantera denna uttryckta folkvilja, och att klara av att göra det inom ramen för demokratins principer: respekt för lagar och ingångna avtal, minoritetsskydd och konstitutionella begränsningar.


Men solidariteten, då? Borde inte resten av Europa visa det grekiska folket solidaritet?
Jo, absolut. Men lika lite som att demokrati är lika med den starka majoritetens rätt, betyder solidaritet en rätt att saklöst kräva att någon annan ställer upp.


Att visa solidaritet med det grekiska folket börjar inte med att representanterna för detta folk hånar och förtalar dem som ska hjälpa. I så fall talar vi inte om den ömsesidiga process som verklig solidaritet bygger på utan en form av rofferi som inte rättfärdigas det minsta av den utsatta situation som det grekiska folket befinner sig i.


Solidaritet är en fråga om gemenskap, om att se en annan människas situation utifrån sin egen och att vara beredd att handla därefter. Solidaritet handlar om att säga "vi hör ihop och ska därför hjälpa varandra". Då är det ingen bra början att peka ut dem som skall hjälpa som egoistiska demoner som bara tänker på sitt eget bästa.


Visst ska det grekiska folket få den hjälp de behöver, men det ska vara en hjälp och ett stöd som bygger på verklig demokrati och verklig solidaritet. Inte på pöbelmentalitet och roffarfasoner.