22 januari 2016

Om korruption

Det här med korruption, det är ju förfärligt. Och det är ju något som bara onda människor ägnar sig åt. Eller?
Det frodas i sådana där miljöer, du vet, där människor gör upp i mörka gränder eller smörje varandra med handtryckningar. Eller?
Korruption är nog knepigare än så. Tyvärr. Sverige är, hur man än mäter, ett av de absolut minst korrupta länderna i världen. Men även i vårt land har vi alla skäl att hålla vaksamma ögon öppna, för risken för ett korrupt beteende lurar alltid runt hörnet. Inte trots att Sverige är ett land som präglas av hederlighet och samförstånd, utan just därför.

Innan jag fortsätter med ett exempel vill jag klargöra en sak för att undanröja alla missförstånd. Jag är en stark tillskyndare till tydligt reglerade förhållanden på arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter har bra spelregler som man dessutom är överens om. Det värsta som kan hända svensk arbetsmarknad vore att förhållanden vore sämre reglerade, och att det skulle skapa en grundval för misstänksamhet och ökad risk för konflikter.

Men partsförhållandena på arbetsmarknaden bör hållas just där. Annars finns omedelbart en påtagligt ökad risk för korruption.

Just nu pågår diskussioner om reformering av en av de viktigaste lagarna för att förhindra korruption, nämligen lagen om offentlig upphandling, LOU. Det är en lag som är tillkommen just för att hindra korruption. Dessvärre finns en risk för att LOU används för att åstadkomma helt andra saker - och då rent av leder till ökad risk för korruption.

Ett av svensk arbetsmarknads viktigaste instrument för goda förhållanden är kollektivavtalet. Det reglerar på vilka villkor en facklig organisation kan företräda sina medlemmar och slår fast hur arbetsgivaren ska säkerställa en rad rättigheter och förmåner som de fackliga organisationerna förhandlat fram för sina medlemmar. Och, bäst av allt, det är ett avtal och ingen lag.

Men kollektivavtalet är nu, på ett farligt sätt, på väg att bli en del av lagstiftning på ett helt annat området än arbetsmarknaden. Diskussioner förs om at det ska vara möjligt att ställa krav på denna typ av ganska särpräglat avtal på arbetsmarknaden - när det gäller upphandling av varor och tjänster i det offentliga.

Vid första anblicken kan det verka harmlöst. Alla seriösa företag har väl kollektivavtal - och de som inte har det ska väl ändå inte tillåtas sälja varor och tjänster som finansieras med skattemedel. Eller?

Låt oss komma tillbaka till det där med korruption. Det är alltså inte bara fråga om skumraskaffärer, utan handlar om varje form av otillbörlig påtryckning för att kunna få igenom sin vilja. För fackliga organisationer är kollektivavtalet en viktig faktor för att kunna locka medlemmar. Därför är det viktigt att fackliga organisationer av egen kraft kan argumentera väl för kollektivavtalets betydelse. Då är det viktigt, för att inte säga avgörande, att dessa fackliga organisationer använder sin förmåga att utöva påtryckning för att det ska finnas andra motiv än arbetsmarknadsmotiv för att företag ska känna en anledning att teckna kollektivavtal. Arbetsmarknaden ska så att säga leva sitt eget liv.

Vi ser nu en risk för att den utvecklingen kan komma att hämmas. Motivet för att teckna kollektivavtal förvandlas från att vara en hänsyn till förhållanden på arbetsmarknaden - till att vara en förutsättning för tillträde till en viktig marknad för många företag.

Det skulle förfela hela idén, både med kollektivavtalet och med lagen om offentlig upphandling.

18 januari 2016

Därför ska Wallström inte fällas

Jag kan förstå dem som kortsiktigt lockas av att fälla utrikesminister Margot Wallström med en misstroendeförklaring i riksdagen. Problemet med en sådan är tvåfaldigt.

Det första är att en misstroendeförklaring nu givetvis kan följas av samma sak när (inte om) vi får en alliansregering. Varför skulle socialdemokraterna och deras stödpartier lägga fingrarna emellan om de själva drabbats av en sådan oförrätt. Lockelsen skulle då dessutom vara stor att inte fälla vilken minister som helst; misstroendet skulle riktas emot någon av Alliansens partiledare.

Det andra skälet handlar om socialdemokraternas självbild, och om en uppfattning som finns om Wallström inom och utanför det egna partiet. Wallström är närmast ikonisk - i de egna leden. Att en betydande del av befolkningen utanför hennes eget parti tycker att den utrikespolitik Sverige står för under Wallströms ledning är en ren katastrof, det är inget som bekommer socialdemokraterna. Tvärtom; motståndarnas ilska tolkas snarare som att man ligger rätt. Det är inte Wallström eller regeringens politik det är fel på. Inte om du frågar regeringen själv.

Den arroganta attityden kan fungera ibland, men i rådande läge är den en olycka för S - och en välsignelse för Alliansen. Och vi vet absolut ingenting om vilken utrikesminister som skulle komma i Wallströms ställe. Vilket för övrigt kanske också säger något om läget inom socialdemokratin.

Med andra ord: att fälla Margot Wallström skulle vara kortsiktigt lockande och säkert kul medan det pågick. Men strategiskt och långsiktigt skulle det inte vara någon höjdare. Låt oss alla hoppas att vi har ett ledarskap som nu fokuserar på längre sikt. Och låt oss alla hoppas att det börjar bli dags för en politik som byter ängslighet och kortsiktighet mot strategi och verklig statskonst.

08 januari 2016

Ring ut det gamla

Det finns ingen resurs som är lika demokratiskt fördelad som tid. Vi disponerar alla 24 timmar om dygnet 365 dagar om året*, och det står oss alla fritt att själva värdera hur vi förfogar över alla dessa timmar och dagar. Lika fullt dyker det med jämna mellanrum upp resonemang om att tiden skulle vara "orättvist fördelad", senast i en kulturkrönika i DN av regissören med mera Stina Oscarsson.

Oscarsson gör som många andra misstaget att blanda ihop kvalitet och effektivitet. Det är inte automatiskt så att det som går fort också blir bra; ibland är det ena viktigare än det andra. Men problemet många skapar för sig själva är att tro att saker alltid blir bättre om man helt enkelt försöker göra saker liiiite bättre än innan. Men verkligt genomgripande utveckling sker sällan genom små, ständiga förbättringar (även om det alltid är viktigt även att försöka bli lite bättre). Den viktigaste faktorn för utveckling är att våga göra annorlunda.

En person som har exakt lika många minuter att förfoga över som Stina Oscarsson är MIchael Dahlén. Han är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, och särskilt inriktad på konsumentbeteenden. Som en del av sin utveckling har han prövat på att byta ut vanor. Det har givetvis förändrat Dahléns tillvaro, och det som förändrat tillvaron är att han gjort andra saker snarare än att han gjort saker annorlunda.

Ett tips inför det 2016 som inte längre väntar runt hörnet, utan faktiskt är här just nu, det är därför att våga göra annorlunda. För om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Ska man då helt nonchalera möjligheter till små förbättringar?
Inte alls, ständig förbättring av det vi gör är också nödvändigt. Men världen blir inte bättre bara genom att vi till exempel bygger effektivare förbränningsmotorer. Det behövs också modernare teknik som genom förändring kompletterar förbättring. Det enda kan inte utesluta det andra.

Inför det nya år som just börjat känns det som att just nytänkande och omprövning är viktigare än på länge. Men då gäller det också, som sagt, att hellre göra rätt än att göra fort.
-----
*Jodå. Jag vet att det är 366 dagar just i år, och jag vet att det beror på att dygnet  egentligen är 23 timmar och 56 minuter långt. Men ibland kan effektiv användning av tid handla om att bortse från obetydliga detaljer - om de är just obetydliga.