04 april 2016

Den svenska modellen

På senare tid verkar en del ha fått för sig att "den svenska modellen" skulle ha någonting att göra med socialdemokratisk välfärdspolitik. Den har därmed, särskilt av företrädare för det ena regeringspartiet, gjorts till någon sorts symbol för något den inte är.

Exakt vad den svenska modellen egentligen är går helt enkelt inte att säga, eftersom den med tiden har blivit ett ganska allmänt hållet begrepp. Det som däremot faktiskt går att definiera, det är när och hur modellen föddes. Den föddes i Saltsjöbaden, och året var 1938.

Sedan dess har Sverige i huvudsak haft en fridfull arbetsmarknad präglad av samförstånd och insikt om vikten av måttfulla löneökningar som ger utrymme för ekonomisk tillväxt. I stället för att strejka sig till skyhöga löneökningar som leder till inflation och försämrad konkurrenskraft har svensk fackföreningsrörelse varit klok nog att förhandla sig till löner som höjts i den takt företagen tål. Det var en av de viktigaste nycklarna till den goda tillväxt Sverige drog fördel av under 50- och 60-talen.

Denna goda tillväxt, emellanåt med tal som närmast liknar de senaste årens kinesiska under, lade för övrigt grunden för att finansiera den välfärdspolitik som socialdemokraterna således försöker ta äran åt sig för - genom att kalla sin ideologiskt färgade syn på välfärdspolitik för "den svenska modellen".

De senaste decennierna har denna framgångsrika modell inte alltid varit lika självklar. Arbetsgivarsidan kan absolut inte skylla ifrån sig, men även LO och dess medlemsförbund har satt några plumpar i samförståndsprotokollet. Därför är det glädjande att LO och Svenskt Näringsliv nu centralt sätter ner foten. Löneökningarna ska hållas inom det så kallade märket, så att svensk industri kan bevara sin konkurrenskraft.

Bra så! Men det behövs mer! Att arbetsmarknadens parter tagit sitt ansvar för en avtalsrörelse med ordning och reda är ett steg, och nu väntar vi bara på det övriga som behövs: respekt för förenings- och avtalsfrihet, en lönebildning som öppnar för en arbetsmarknad i förändring och inte minst en skattepolitik som främjar arbete, sparande och kapitalbildning framför bidrag, lånande och konsumtion. Mycket av detta går att göra redan idag - men en mer progressiv skattepolitik - i ordets rätta mening - kräver nog en del politiska förändringar.

Inga kommentarer: