Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.