07 september 2017

Debattklimat

En del av reaktionerna på Nordeas beslut att flytta sitt huvudkontor har obehagliga likheter med hur socialister i andra länder reagerat i motsvarande situationer. Ett par intressanta exempel är Zimbabwe och Venezuela.

Zimbabwe har sedan landet blev självständigt helt dominerats av presidenten Robert Mugabe, som drivet en socialistisk politik med stark betoning på att konfiskera " de rikas" egendom. Det ska för ordningens skull tilläggas att "de rika" i många fall är vita ättlingar till kolonisatörer - men det rättfärdigar givetvis inte konfiskation av egendom, valfusk och allmän vanskötsel av ett land.


Venezuela hade kunnat vara ett av Latinamerikas rikaste länder, främst genom inkomster från en av världens största oljereserver men också tack vara andra naturtillgångar och ett strategiskt läge vid Mexikanska Golfen.


För bägge dessa länder har dock gällt det som nu också verkar styra en betydande del av den svenska vänsteropinionen: det är viktigare att spy hat och förakt över "rika" än att föra en politik som är bra för alla.

Följden brukar bli den samma. De som kallas för rika står ut ett tag, men gör till sist som vi nog alla gör når vi tröttnar på glåpord, ovett och rena falsarier. De tar sitt pick och pack och flyttar någon annanstans. Med sig tar de inte bara den där förhatliga rikedomen, utan också en betydande skattebas. Följden blir att rikedomen växer någon annanstans. Kvar står de som är lite fattigare, som nu blir ännu mer lite fattiga efter som de plötsligt måste betala samma skatt som förut plus den där skatten som de som flyttade inte längre betalar.

Så kan det gå.

Det var så det gick i Zimbabwe, som på ett par decennier gått från ett av Afrikas rikaste länder (där även fattiga levde relativt gott jämfört med andra länder) till ett av kontinentens fattigaste - trots goda förutsättningar.

Det är också precis så det har gått i Venezuela, vilket vi just nu kan följa nästan varje vecka. De som har resurser och möjlighet flyr landet. Kvar blir de som inte har något val - och de som med sin retorik driver "de rika" ur landet. Vilka fördelar detta ger dem som behöver välfärdsstatens breda skattebas är lite oklart - som för det mesta näs man ska försöka förstå var det är som är så himla bra med socialism.

Sverige är ännu inget Venezuela eller Zimbabwe. Faktum är att vi fortfarande är ett av världens rikaste länder - även om vi inte är lika rika i jämförelse med andra länder som innan skattefällan klappade igen på 70-talet. Sverige är faktiskt också ett land med jämförelsevis jämnt fördelade inkomster, vilket gör att skallet på "de rika" blir ännu mer patetiskt. Sverige tycks däremot vara på ett sakta, sakta sluttande plan, där var och en som skapat sig framgång genom arbete får finna sig i att bli misstänkliggjord eller helt enkelt anklagad för att sko sig på sina medmänniskors bekostnad.

Den svenska samtalskulturen bör helt enkelt hålla sig för god för att demonisera människor och företag, och för att tro att girighet och egoism ligger bakom varje politiskt beslut som inte passar socialisters världsbild och dagordning. Det faktum att Nordea väljer att flytta borde stämma till eftertanke och självkritik i stället för att omedelbart ta till överord och populistiska kampanjgrepp. Annars kan Sverige mycket snabbt bli ett helt annat land än de allra flesta av oss önskar.

23 augusti 2017

För Sverige, i tiden

Ett politiskt part som vill vara relevant måste alltid driva en politik som stämmer med den aktuella samhällssituationen. de frågor som måste besvaras är de frågor som ställs idag, inte de som var relevanta för fem år sedan. Däremot måste politiken alltid baseras på värderingar som är tidlösa och som kan lägga grund för en samtidsanpassning av sakfrågor.

Dagens presentation av den moderata försvarspolitiken inför partiets stämma i oktober är ett bra exempel på det, men det är också en del frågor som dök upp på presskonferensen. Vad vi moderater för tio år sedan tyckte i försvarspolitiska frågor hade absolut betydelse - för tio år sedan, och i den omvärld som gällde då. Även om försvarspolitik självklart har ett mer långsiktigt perspektiv än många andra frågor, så är det alltid lättare att göra en säkerhetspolitisk analys långt efteråt. Även omvärlden, och det säkerhetspolitiska läget, förändras över tiden.

Därtill är det en annan sak att vi moderater - i vart fall nu, tio år senare - har skäl att vara självkritiska. Situationen i omvärlden har inte utvecklats i den ganska ljusa riktning som vi då hade skäl att förmoda, och det är ju inte första gången som just det har hänt i försvars- och säkerhetspolitiken. Där har vi moderater onekligen en läxa att göra.

Föreställningen att det finns en värderingsgrundad patentlösning som alltid fungerar för all politik i alla lägen var däremot något som formandet av "nya Moderaterna" var en lika välkommen som välgrundad uppgörelse med. Ett modernt parti måste ha aktuella och relevanta svar på de frågor som väljarna ställer, och tycker är viktiga, idag. Vi moderater måste höra de frågor väljarna ställer, och kunna formulera svar som gör att väljarna känner igen sig.

Även på den punkten kan vi vara självkritiska. I valet 2014 ställde väljarna frågor om invandring och integration, och grundade sina frågor på en uppriktig oro över samhällsutvecklingen. Vi kunde inte ge de bästa svaren då, och det straffade sig i valet. Nu börjar vi ana vilka frågor som kommer att vara viktiga i nästa års val - och redan nu ställer väljarna frågor om det.

De frågor som väljarna nu ställer innebär att vi moderater och vår politik prövas på allvar. Många frågor handlar nu om välfärd och trygghet, om skola, sjukvård, polis och brottsbekämpning. Vår förmåga att svara på frågor inom dessa områden har över tiden varit en aning varierande.

Lag och ordning, brottsbekämpning och trygghetsfrågor har av tradition varit en av moderaternas starkaste grenar. Vi har varit tydliga med att medborgares trygghet och att brott inte ska löna sig är en av samhällsgemenskapens viktigaste uppgifter. Vi har också, även i tider med kärva statsfinanser, varit tydliga med att prioritera dessa frågor även ekonomiskt.

Även i skolfrågor har vi moderater länge haft en stark ställning. Betoning av kunskap i skolan, ordning och reda, flit och målmedvetenhet har vunnit sympati långt utanför våra egna led. Människor har upplevt moderaterna som ett parti att lita på. Vi behöver bygga vidare på det i skolpolitiken.

Med trygghets- och utbildningsfrågor som två av väljarnas viktigaste finns det goda möjligheter för oss moderater att forma svar på frågor som väljarna ställer. Det behövs om vi ska vinna majoritet för en politik i den riktning som behövs för att bygga Sverige starkare. Vi behöver forma en politik för Sverige, och i takt med den tid vi lever i. Då måste vi också välja att fokusera på frågor som väljarna tycker är viktiga, och som vi moderater uppfattas ha en trovärdig politik för.

16 augusti 2017

Den svenska modellen

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

15 augusti 2017

Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.

03 augusti 2017

IT i toppklass måste vara syftet

Sverige har länge varit en IT-nation i världsklass. Ett viktigt skäl till våra framgångar är det täta samarbetet mellan näringslivet och det offentliga. Stat, kommuner och landsting har beställt produkter och tjänster, men också sett till så att Sverige haft ett utbildningssystem av absolut toppklass. Företagen har skapat produkterna och tjänsterna, och på det sättet både drivit utvecklingen av sina egna produkter och bidragit till utvecklingen i det offentliga. Då ska man också komma ihåg att IT inte bara är smarta telefoner och appar, och inte ens bara datorer, utan också all annan teknik som vi använder och tidigare har använt för att kommunicera.


En hel del började med telefonen, som ju visserligen uppfanns av andra, men som gjordes användbar och funktionell av Lars Magnus Ericsson. På hans ingenjörskonst vilar fortfarande en stor del av det svenska IT-undret - men inte bara på honom. Svensk data- och informationsteknik handlar om tusentals företag i många olika branscher som tillsammans format både en bransch och en infrastruktur som ledde gav vårt land en absolut topposition.


Som i många liknande fall är det svårt att veta exakt hur orsak och verkan hänger ihop. Att det fanns ett nära samband mellan Televerket (ack, detta statliga verk) och Ericsson råder det inget tvivel om. Förmodligen hade telemonopolet under lång tid betydelse för utvecklingen. Men minst lika viktigt var den revolution som följde på monopolets avskaffande och uppbyggnaden av den moderna mobiltelefonin. Den hade aldrig kunnat hända om inte Jan Stenbeck på sin tid utmanade telemonopolet.


Utvecklingen understöddes dessutom av ett utbildningssystem som tillhandahöll oräkneliga gymnasie- och civilingenjörer. Intresset för teknik grundades säkert hos många ungdomar (mest pojkar, i ärlighetens namn) genom att arbetsmarknaden lockade med jobb som både var spännande och intressanta. Det gällde inte bara inom telekommunikation utan också inom mängder av andra branscher med teknisk inriktning. Fundera bara över betydelsen av svensk vattenkraft, utbyggnaden av de stora kraftstationerna i Norrland och överföringssystemet via gigantiska kraftledningar, transformatorstationer och ställverk. Här kan fler ledande svenska företag som ASEA, Sieverts och STAL inte undgå att nämnas. Sverige var helt enkelt en tekniknation i toppklass.


Frontpositionen som tekniknation gav effekt också på sjukvården. De ingenjörer som inte byggde kraftverk eller telefoner kunde få arbete i den medicintekniska industrin. Det gav oss pacemakern, avancerade system för radiologi och annan bildhantering, laboratorieutrustning och mycket annat. Inte minst gjorde exportinkomsterna från verkstadsindustrin att samhällsekonomin tålde en omfattande utbyggnad av den allmänna hälso- och sjukvården.


Sist men inte minst satsade Sverige, en alliansfri nation mellan stormaktsblocken, på ett starkt försvar byggt på inhemsk produktion av försvarsmateriel. Insikten om att viss del av materielen måste exporteras ansågs som en självklarhet, om vårt land skulle kunna göra sig oberoende av stormakternas vapensystem. Företag som Bofors, SAAB, Hägglunds och Nobel har inte bara bidragit till vårt oberoende utan också i hög grad deltaget i den tekniska utvecklingen.


Utan ett nära samarbete mellan staten och kapitalet hade Sverige varit fattigare.


Det samarbetet är helt nödvändigt även för den moderna informationsteknologin. Statens uppgift måste vara att beställa, kravspecificera, utbilda arbetskraft och underlätta utveckling. Däremot kan det inte gärna vara statens roll att i egen regi anställa datatekniker, systemanalytiker och kryptoexperter. Det gjorde staten inte när det skulle byggas stridsflygplan, telefoner eller vattenkraftturbiner - och det ska staten inte göra när det ska utvecklas molntjänster eller databaser heller.


Däremot ska staten givetvis vara den yttersta garanten för säkerhet och tillförlitlighet. det är liksom en av statens kärnuppgifter, och det vore kanske bättre att staten verkligen fokuserade på den. Och på att åter bli en beställare som skapar marknaden för alla de produkter som bara väntar på att bli använda.


Så att Sverige åter igen kan bli en ledande industrination, om än på andra och nya områden än de som har gett oss världsrykte på området i mer än hundra år.

01 augusti 2017

Var är vänstern nu?

Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.


Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.


Det som hände i  Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.


Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.


Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.


Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?


Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?


Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det

26 juli 2017

Polsk riksdag

Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.

En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.

Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.

För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.

Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.

Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.

En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.