Marie Söderqvist skriver en krönika i Expressen (läs den här) att samhället har blivit mer hänsynslöst. Visst har hon rätt i det. Det är sannerligen inte bara mammor med barnvagn på bussen som kan notera att vi blivit allt mer oartiga och råa i vårt uppträdande mot varandra.
Frågan är vad det beror på. Att skylla på politiken är kanske väl enkelt, men är det verkligen en slump att samhällsklimatet blivit sådant det är samtidigt som den politiska vänstern haft makten i mer än ett decennium? Efter valet 1991 skrev Marita Ulvskog en krönika där hon tyckte att det kändes redan på valnatten att Sverige blivit ett råare och kallare land. Det är givetvis retoriskt trams att ett land byter samhällsklimat över natten efter ett val - och säger något om den bitterhet sådana som Ulvskog känner över att förlora makten. Men sedan då? Nu har vänsterpartierna som sagt styrt i tio år och vi borde rimligen ha ett land som de kan ta ansvar för. Hur ser det då ut? Brottsligheten ökar och människor upplever att de är allt otryggare. Så detta som Marie Söderqvist beskriver; tillsammans ger det en bild av ett land i djup mental och moralisk kris.
Det gör ont att behöva konstatera det, och det är ingenting att plocka politiska poäng på (som Ulvskog försökte i valet 1991). Sverige är ett land där människorna helt enkelt inte mår riktigt bra. Gemenskapen och solidariteten har bytts mot en sorts "kollektiv egoism" där det gäller att roffa åt sig det man kan. Framför allt om det är skattefinansierat.
Rörelser som "planka nu" och andra som säger sig "kräva sin rätt" bygger på samma otäcka kollektivegoism. Alla ska betala, och jag ska ha MIN rätt. Jag tycker det vore bättre om vi gjorde tvärtom: att vi först gör rätt för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar