Geriatrock

Rolling Stones kom, sågs och segrade. Så enkelt är det. Inte kan man säga att Keith Richards spelade bländande gitarrsolon (han spelade i själva verket knappat alls) och inte kan man säga att det bjöds på överraskningar (det är minst trettio år sedan jag blev "överraskad" av pyrotekniska effekter). men vem sjutton gick till Ullevi för att lyssna till bländande gitarrsolon och överraskningar? Inte jag i alla fall.

Jag gick dit för att uppleva folkfesten, se ett rockband som oavsett kvalitet är legandariskt och sist men inte minst för att se Mick Jagger live. Allt detta fick jag, och med råge. Rockmusik är inte bara teknisk kvalitet, det är så oerhört mycket mer. Därför är det tveksamt om Rolling Stones ens kan recenseras meningsfullt, de kan endast upplevas. Sedan är det en fråga om smak och läggning om stapplande gubbar i dryga sextioårsåldern är imponerande eller patetiska när de spelar energisk blues/rock på en jättescen i ett stadion. Jagger är i vart fall fortfarande en scenstjärna i yttersta världsklass. Keith Richards har skapat några av rockens mest klassiska och odödliga riff, fast nu kanske det är dags att dra sig tillbaka med lite värdighet. Det är värt att minnas Neil Youngs klassiska ord: "It's better to burn out, than to fade away". Richards betydelse för rockens utveckling är oskattbar, även om fingrarna numera lyder sämre.