Om utvecklingen fortsätter är Fredrik Reinfeldt snart populärare bland vänsterkartellens väljare än Mona Sahlin. Likaså har även Maud passerat Sahlin, och både Göran och Janne närmar sig sakta men säkert. Maud, Göran och Janne är som du säkert anar de tre partiledarna för centern, folkpartiet och kristdemokraterna. Det är nu hög tid att kalla dem vid förnamn, som seden länge varit för så kallade "folkkära" socialdemokrater.
Så ser nämligen den av socialdemokaterna omhuldade och av medierna vårdade bilden av somliga (s)-märkta politiker ut. Oavsett om de varit finansministrar (Sträng och Feldt), EU-kommissionärer (Gradin och Wallström), utrikesministrar (Andersson och Eliasson) eller halt vanliga s-politiker med diverse portföljer (Pagrotsky och Winberg, till exempel) så har de skickligt framställts som...tja, som ganska populära i de så kallade breda lagren. även om de kanske inte alltid blivit kända för sina förnamn så hade de i alla fall framställts som lite trevligare och lite personligare, kanske med en eller annan skavank men i grund och botten hederliga människor. En gång i världen (på 60- och 70-talet) visste till exempel varenda människa att Sten Andersson en gång varit postiljon, Torsten Nilsson bagare och Gunnar Sträng lantarbetare.
Roten till detta är givetvis bilden av socialdemokraterna som ett parti som står lite över politiken, som vet bäst vad folk i allmänhet vill och som snarare rattar välfärdsstat än bygger politiken på ideologiska föreställningar. Nå, det är hög tid att göra upp med den bilden nu. Tvärtom är socialdemokaterna uppenbart så hungriga på att driva igenom en vänsterorienterad politik att de lierar sig med praktiskt taget vem som helst, till exempel...ja, döm själv.
Socialdemokraterna som parti i allmänhet och deras olika företrädare i synnerhet är helt enkelt inte särskilt populära - eller som de själva alltså föredrar att säga: folkkära - längre. Sossar är inte längre politikens Lasse Berghagen eller Carolina Klüft (för att nämna två verkligt folkkära svenskar, utan någon koppling till politik!) utan politiker som politiker är mest. Och det är väldigt bra och väldigt nyttigt för svensk demokrati.
Anders Borg är inte bara bättre än Tomas Östros på att sköta svensk ekonomi; han är också bättre på att göra det så att folk (!) upplever en trygghet och ett lugn av hans sätt att göra det. Kanske har också vi moderater lärt oss något på resan. Även bland oss moderater som gör motsvarande jobb ute i kommuner och landsting märks det att något börjar hända. Allt det vi gör älskas sannerligen inte av alla (jag är väl medveten om det, jag lovar!) men det märks allt oftare att allt fler noterar att något håller på att hända. Vi moderater och våra kamprater i Alliansen har mycket mycket goda skäl att vara ytterligt ödmjuka inför denna utveckling. Frågan är hos socialdemokraterna hanterar saken. Det mesta talar för att de fortfarande tror sig företräda någon sorts "folkflertal" och därmed förstärker bilden av ett parti som snarare är självgott och självtillräckligt än bärare av det goda samhällets idéer och ideal. Demokrati går liksom ut på att folk tycker olika - då gäller det också att forma ett samhälle där alla åsikter får plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar