Rödgrön löfteskarusell

Jag har noterat att företrädare för de rödgröna - eller snarare rödröda - partierna åker runt i länet. Där det passar sig stannar man till och strör lite välljudande löften innan man åker vidare. Vart och ett för sig låter dessa löften kanske inte så kostsamma, men när man börjar räkna ser det annorlunda ut.

I Tierp ska det badas och lyftas vikter. I Morgongåva blir det tågtrafik, och till alla fullt friska pensionärer ska det nu utlovas regelbundna hälsokontroller. I Enköping ska maten bli godare, och både här och var ska diverse lyckade verksamhetsförändringar "återföras".

Som svar på hur denna löfteskarusell ska finansieras är svaret minst sagt svävande. En variant är att det får vi se hur vi gör, en annan att det minsann finns "reformutrymme" (ett uttalande som förtjänar en alldeles särskild granskning) och en tredje - när man tycks tro att ingen hör eller ser - kan vara att säga att en skattehöjning "inte kan uteslutas.

Låt oss nu titta lite bakom alla dessa löften om utgifter och icke-besked om finansiering.

Att det finns ett reformutrymme är en sanning med modifikation. Det vet alla landstingsråd som var närvarande på Wik under två viktiga dagar i förra veckan. Flertalet av de rödgröna landstingsråden vet det inte, eftersom de prioriterade interna partiaktiviteter framför viktig diskussion om landstingets framtidsfrågor. De kan därmed inte heller gärna veta om jag sov under dragningarna (det gjorde jag sannerligen inte - jag ledde dem), eftersom de helt enkelt inte var där under stora delar av tiden. Det som då kunde konstateras var att vårt landstings ekonomi är i utmärkt ordning - men bara kommer att förbli så om vi har stenhård kontroll på kostnaderna. På alla nivåer. Och det kräver åtgärder. Det var liksom det som diskuterades.

Hur tappar man då kontrollen över kostnadsutvecklingen. Tja, den som har någon erfarenhet av att ta ansvar för offentlig - eller för den delen privat - ekonomi vet att det handlar om att just ha kontroll på kostnaderna. Ständig uppföljning är en del, men en annan minst lika viktig är faktiskt konsten att säga nej. Det är inte alltid så roligt, men det leder som sagt till ordning och reda i ekonomin vilket brukar leda till ordning och reda i verksamheten.

Landstinget har inte råd med allting, och därför är det politikens uppgift att prioritera. I själva verket handlar detta med att ta ansvar om att just kunna göra prioriteringar. Det är att vara stolt över sina beslut och att våga stå för dem även om de inte är bekväma.

Det löfteskarusell som de rödgröna nu ägnar sig åt är inte ansvarstagande. Den bäddar tvärtom för något som vi på senare år har sett i flera vänsterstyrda landsting: höjda kostnader som leder till höjda skatter - och när smärtgränsen är nådd dessutom till neddragningar och uppsägningar av personal.

Vi i Alliansen tar ansvar för landstinget. Vi tar ansvar för hela primärvården, för kollektivtrafiken i hela länet, för all sjukhusvård och för hela landsitngets utveckling. Det gör att det blir lite lite tuffare på varje ställe där ett välljudande löfte skulle kunna spridas - men i slutändan känns det bättre, och på sista raden i landstingets resultaträkning ser vi alla vad det leder till.