22 december 2010

En ropande röst...

Tydligen är det synd om Uppsalademokraten. Väldigt synd. Tidningen har inte tillräckligt många prenumeranter, och ny riskerar presstödet att ryka. Det skulle, enligt tidningen själv och en och annan supporter, att vara väldigt trist efter som "en viktig röst i den lokala presskören" skulle tystna.
Om så är fallet kan man sannerligen diskutera. Uppsalademokraten ägnar sig nämligen i ganska begränsad utsträckning åt riktig journalistik och destor mer åt att inte bara vara en liten aning kritisk mot makthavare eller grävande efter spännande fakta. Uppsalademokraten är inget annat än ett organ för att ge den rödgröna oppositionen röst på såväl ledar- som nyhetsplats.

Skälet till att Uppsalademokraten inte blivit någon succé på mediamarknaden är således enkelt. Den behövs inte som "ännu en röst" eftersom de medier som i övrigt finns att tillgå gör det jobb som behövs. Den behövs möjligen som en megafon för en politisk rörelse - men det är faktiskt inte ett allmänintresse.

Möjligheterna för Uppsalademokraten att överleva bygger förhoppningsvis inte på om tidningen får presstöd eller inte, utan på om det finns tillräckligt många socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister som vill gynna tidningen. Och möjligen om det finns andra som vill läsa om vänsterns syn på diverser lokala frågor. Ett annat alternativ är givetvis att även Uppsalademokraten gör som alla andra medier (utöver public service-media), nämligen att skapa en så attraktiv produkt att människor vill läsa den och annonsera i den.

Inga kommentarer: