12 februari 2012

En fråga om människovärde

Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Så låter en grundsats som ofta kallas socialistisk men som i själva verket är lika gammal och lika naturlig som samhället självt. Allt sedan mänsklighetens ursprung har det varit en viktig princip att, som det också har uttryckts, alla är med.

Visst ska det finnas tid både för återhämtning och avkoppling, och visst är äldre personer berättigade till att ta det lite lugnare och hinna njuta lite av tillvaron. Men det har aldrig varit ett normaltillstånd i något samhälle att en betydande del av medborgarna ställs utanför den gemenskap som arbetet innebär.

Det betyder verkligen inte att alla måste jobba till 75 års ålder. Det betyder inte heller att arbetslivet måste bli hårdare och mer utslagsgivande än idag. Faktum är att det är precis tvärtom, som Eskil Wadensjö, Bertil Wadensjö och Bodil Wennberg skriver i SvD.

Det dagens arbetsliv nämligen gör, det är att vid en viss ålder tala om för alla människor att de inte längre behövs. I alla fall inte i arbetslivet. Och det sägs i en tid, då människor som ännu inte fyllt 70 år är piggare och mer krävande än någonsin, och det mer än någonsin behövs att vi lever upp till den där uråldriga och alls icke socialistiska principen i den första meningen.

Den senaste tidens debatt är nämligen bara ännu ett sorgligt exempel på skiljelinjen i synen på arbetets vårde i ett samhälle. Om man, som vi i det nya arbetarpartiet, har grundsynen att arbete är något värdefullt inte bara för att det är värdeskapande, så blir konsekvensen att det också är fint att hitta ett arbetsliv som har plats för så många som möjligt.

Om man däremot, så här på en söndag, lever i föreställningen att arbete närmast är ett straff för oss människor, då kan man givetvis ägna sin politiska gärning åt att hitta alla vägar boprt från ett arbetsliv där alla behövs. Då kan man med utförsäkringar, aktivitetsgarantier, sänkt pensionsålder och rättighetslagar av skilda slag se tll så att så många som möjligt är beroende av andra för sitt levebröd. Det känns ärligt talat inte som något varmt och inkluderande samhälle.

Jag tror på människor. Jag tror på ett samhälle där alla behövs. Jag tror dessutom att det går att skapa ett samhälle där ingen ställs utanför arbetsgemenskapen bara för att man nått en viss ålder. Jag tror till sist att det går att skapa ett arbetsliv som bygger på många olika förmågor och egenskaper. I ett sådant samhälla kan de som vill stanna kvar i arbetslivet så länge man önskar. Det ger dessutom mer att dela på för dem som behöver. Så vad är egentligen problemet?

Inga kommentarer: