Det pågår en spännande rörelse i vårt land. Allt fler upptäcker fördelarna med att kunna göra egna och medvetna val, även när det gäller välfärdstjänster. Visst finns det avarter, men det finns också ett tålmodigt och målmedvetet arbete med att hela tiden hitta förbättringar. Inga politiska reformer, och inga system, är perfekta från början.
Men det finns också ett motstånd. Alla gillar inte att människor myndigförklaras och ges rätten att fatta egna beslut. Någon kan ju välja fel. Något företag kan etablera sig av felaktiga orsaker, och någon annan aktör kan drabbas. Därför måste hela tanken bakom möjligheten att välja förhindras och de aktörer som erbjuder olika alternativ måste stoppas och allt återgå till det gamla. När man inte behövde välja.
De krafter i politiken som vill reformera välfärden, öppnade för mångfald och skapa utrymme för dynamik och nytänkande stöter alltså på motstånd. I det läget kan det vara klokt att lära av historien. Det vi nu ser i svensk debatt har faktiskt hänt förr.
Det är inte alls unikt att de som sitter på makten använder sin position till att försvara de värden som man tror på. Det behövs inte ens några nya argument, bara en viss anpassning och modernisering. Därtill skadar det inte, nu som förr, att demonisera sin motståndare.
För ungefär hundra år sedan stod en liknande strid i svensk politik. På den ena sidan de som tyckte att den rådande ordningen fungerade väl, och med ljus och lykta sökte argument för sin sak.
Inte genom att öppet och nyfiket granska vad ett nytt förhållningssätt kunde föra med sig, utan genom att hänvisa till hur väl det fungerat under långa tider.
Inte genom att tro på människors förmåga att göra val, utan genom att hänvisa till de "risker" som ett systemskifte kunde leda till.
De som skulle välja kunde inte se skillnad på alternativen. De riskerade att lockas av falska budskap och rent bondfångeri. Och kunde de verkligen se sitt eget bästa?
Likaså förekom flitigt argument om konsekvenserna för samhällets fortbestånd. Ökade möjligheter att välja kunde leda till att de som skulle göra val röstade bort viktiga samhällsfunktioner. Det måste självklart förhindras - och i vart fall inte tillåtas skaka samhället i dess grundvalar.
Det parti som jag varit medlem i anklagas ibland - i huvudsak oriktigt - för att ha motsatt sig den allmänna rösträtten. Sant är att införandet av denna viktiga reform föregicks av många års debatt, och att det fanns företrädare för bägge sidor i stora delar av det dåvarande samhället.
Men en del saker är sig lika, som sagt. Även idag finns det intressen som motsätter sig att människor ska få göra sina egna val. Då gällde det att få rösta på sina företrädare i allmänna val. Idag gäller det att kunna göra egna ställningstaganden om skola, läkare eller andra välfärdstjänster.
Jag levde inte på 10-talet. Om jag hade gjort det så hade jag, som nu, slagits för ökade möjligheter för människor att välja. Och jag hade, som nu, mött motstånd. Av fundamentalister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar