23 mars 2015

På spåret

Jag har inte haft tillfälle att läsa den utredning om järnvägsunderhållet som diskuteras idag - men jag har hört både författaren och kommentarerna. I alla fall de kommentarer som lyfts fram i media.

Att Trafikverket får svidande kritik är nog inte så mycket att diskutera. Som av en händelse pajade ju en växel idag. För vilken gång i ordningen vet nog ingen, allra minst Trafikverket.

Däremot är det många som "vet exakt" vad som kan göras åt problemen, som av vissa till och med beskrivs som hastigt uppkomna och orsakade av någon sorts ideologisk iver att bryta sönder järnvägssystemet.

Inget kunde vara mer fel. Men av någon anledning så är mytbildningen inte bara lika omfattande som romantiken och förtjusningen i järnvägens alla historiska traditioner. I själva verket har vi på senare år sett kulmen av flera decenniers förfall. Och om det är något som är orsakat av medvetna politiska beslut, så är det sextio år av illa underhållen järnväg.

En av myterna är hur fantastiskt bra järnvägen fungerade när SJ hade monopol. I själva verket var den (ganska korta) tid som SJ verkligen skötte all järnvägstrafik en period av ständig nedgång, nedmontering, minskat resande och allmänt nedplockande av järnvägssystsmet. Det var på 50-, 60- och 70-talet som alla de legendariska järnvägssträckorna lades ned, en efter en. Vilka styrde då över det mesta i samhället? Jag bara frågar.

Vid 80-talets inträde var järnvägen blott en skugga av sin storhet. Kommer själv ihåg sommaren 1981 då jag ägnade ett par veckor åt att "minitågluffa" på det svenska järnvägsnätet, nästan gratis med de resevillkor som gällde för den som gjorde lumpen. Det var inte precis luxuösa förstaklassvagnar - utan hårt nedslitna gamla rälsbussar som stånkade omkring på slybeväxta banvallar. Så såg hela svenska folkets järnväg ut i verkligheten, när SJ-monopolet fick ha järnvägen i fred. Och allt färre passagerare åkte.

Vändningen kom när länstrafikbolagen, som dittills mest kört buss, fick böra köra tåg. Plötsligt kom nytänkande och passagerarvänlighet in i bilden. Tågen blev ett alternativ för pendlare - och allt fler började åka. Det ställde också krav på banunderhåll, något som nästan upphört under decennierna innan. De senaste femton åren har resandet med tåg ökat dramatiskt - på ett spårsystem som i stora delar är byggt för hundra år sedan.

Ideologiskt nitiska debattörer har självklart försök spinna på järnvägens problem. För några år sedan skrev vänsterdebattören Mikael Nyberg "Det stora tågrånet", där han försökte få det till att tidigare decenniers romantiska syn på järnvägen hade förbytts i kaos efter avregleringen av drift och underhåll.

Tågkaoset beror på politiker på 50- och 60-talen som försummade järnvägen. Strävan efter att bygga upp järnvägen igen började redan före alliansregeringens till träde 2006, men takten ökade under de senaste åtta åren. Nu finns en uppenbar risk att takten ska sjunka igen, som en följd av ideologiskt motiverade "återregleringar" och en återgång till det synsätt som rådde under järnvägens period av förfall.

Stoppa återregleringen! Sverige behöver en effektiv och modern järnväg. Att gå till baka till det gamla innebär också att gå tillbaka till den tid då Stefan Demert skrev sin legendariska "SJ, SJ, gamle vän" - på 70-talet! Lyssna gärna på den, och fundera på om det är den tidens järnväg vi vill ha tillbaka.

Tillägg 29 januari 2016:

Jag har kompletterat tidigare blogginlägg med en kurva som visar resandeutvecklingen på järnväg, uttryckt i antalet personkilometer åren 1950-2014. Observera att kurvan inte är justerad för befolkningsutveckling. Antalet personkilometer 1991 var således samma som 1950 - men med en nästan dubbelt så stor befolkning. sedan dess har resandet ökat kraftigt.

Inga kommentarer: