12 mars 2015

Vägval

Det är bra att svensk socialdemokrati går i bräschen för mänskliga rättigheter.


Ett försynt medskick kan ändå vara på sin plats.


Att prata om mänskliga rättigheter är jättebra, men minst lika viktigt är att pratet ger effekt. Det är en sak att göra det för att knipa inrikespolitiska poänger och en annan att göra det för att världen faktiskt ska bli en bättre plats.


Om man vill uppnå det förra (inrikespolitiska poänger), så är det mest effektiva förmodligen att göra det med buller och bång, och dessutom gärna peka finger i alla tänkbara riktningar. Det kan ge effekt i hemmaopinionen, kanske till och med här och var utomlands - men det leder knappast till färre spöstraff och dödsdomar i de länder man säger sig vilja reformera.


Risken är dessutom att man förödmjukar dem man vill påverka på ett sätt som leder till att de absolut inte vill lyssna till några beskäftiga förmaningar från ett litet land långt upp i norr.


Ett annat sätt att kämpa för mänskliga rättigheter är att göra det försynt och diskret men tydligt och bestämt. Det ger inte lika många prestigepoäng (och kan till och med leda till att man anklagas för passivitet) men möjligheten till resultat brukar bli desto bättre.


Vi behöver bara gå till oss själva. Vem lyssnar vi helst till för att ta åt oss av saklig kritik?


Är det den där beskäftige besserwissern som alltid har "goda råd" att komma med? Eller är det snälla kompisen som håller en bakom ryggen även när man gjort bort sig - men som vågar vara tydlig i enrum?


Ni har Konungariket Sverige genom sin utrikesminister prövat alternativ ett. Det gick inte så bra.


Kanske kan vi nu gå tillbaka till den andra modellen, som i alla fall under senare år visat sig funka rätt hyggligt?

Inga kommentarer: