Attityden till demokrati tar sig just nu en del konstiga uttryck. Efter folkomröstningen i Grekland har jag mer än en gång mött inställningen att "demokratin har segrat".
Ursäkta, men det har den inte alls. Och det finns minst två sätt att beskriva det.
En folkomröstning i Grekland, med aldrig så tydligt valutslag, ger inte tio miljoner greker rätt att topprida trehundra miljoner andra människor. Som Expressens krönikör Mats Larsson skriver, så finns det rätt många andra demokratier i Europa - och invånarna i dessa länder har i många fall en lite annan syn på problemen i Grekland än vad grekerna själva har.
Det resonemanget kan nog många förstå, även till vänster. Däremot har jag blivit aningen mer förundrad över inställningen - hos fler än man kan tro - att ett beslut är "demokratiskt" enbart för att det fattats av en majoritet i omröstning.
En viktig princip för demokratin är dess begränsningar. I en fungerande demokrati kan en majoritet inte rösta igenom vilka beslut de vill. Demokratin innebär inte bara majoritetsstyre utan också respekt för lagar och ingångna avtal, insikt om vikten att beslut som fattas är legitima och sist men inte minst ett skydd för minoriteter.
Allt sådant verkar Regeringen Tsipras i Grekland, och den politiska vänstern över hela Europa, nu glömma efter en vunnen folkomröstning. Det väcker obehag.
Den enkla synen på demokrati som de starkas rätt att göra som de vill i kraft av sitt flertal har många gånger i historien fått förödande effekter. Även i vår egen tid ser vi exempel i länder som Zimbabwe, Venezuela - och nu Grekland. Det är oroande, och det är mycket oklart om den grekiska regeringen har insett att den leker med elden.
Demokratin har inte vunnit någon seger i Grekland. det som har hänt är att en majoritet av det grekiska folket har gett uttryck för sin högst begripliga frustration, och det är inte samma sak. Nu återstår att hantera denna uttryckta folkvilja, och att klara av att göra det inom ramen för demokratins principer: respekt för lagar och ingångna avtal, minoritetsskydd och konstitutionella begränsningar.
Men solidariteten, då? Borde inte resten av Europa visa det grekiska folket solidaritet?
Jo, absolut. Men lika lite som att demokrati är lika med den starka majoritetens rätt, betyder solidaritet en rätt att saklöst kräva att någon annan ställer upp.
Att visa solidaritet med det grekiska folket börjar inte med att representanterna för detta folk hånar och förtalar dem som ska hjälpa. I så fall talar vi inte om den ömsesidiga process som verklig solidaritet bygger på utan en form av rofferi som inte rättfärdigas det minsta av den utsatta situation som det grekiska folket befinner sig i.
Solidaritet är en fråga om gemenskap, om att se en annan människas situation utifrån sin egen och att vara beredd att handla därefter. Solidaritet handlar om att säga "vi hör ihop och ska därför hjälpa varandra". Då är det ingen bra början att peka ut dem som skall hjälpa som egoistiska demoner som bara tänker på sitt eget bästa.
Visst ska det grekiska folket få den hjälp de behöver, men det ska vara en hjälp och ett stöd som bygger på verklig demokrati och verklig solidaritet. Inte på pöbelmentalitet och roffarfasoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar