23 augusti 2015

Om man verkligen vill väl

Visst är det glädjande att den extrema fattigdomen i världen har mer än halverats och att fler än någonsin kan äta sig mätta, men det är också en utveckling som ger skäl att fundera över vilka mekanismer som skapar minskad fattigdom och ökat välstånd. Det ger skäl att göra jämförelser både globalt, mellan länder med likartade förhållanden och i vår egen närhet.

Grunden för den gynnsamma utveckling som gjort världen till en bättre plats att leva på är handel, rörlighet och utbyte. Överallt i världen där dessa marknadsekonomiska principer fått råda har människor efter hand fått det allt bättre. Europa var den första kontinenten som förstod att utveckla handel och utbyte - och därmed också exporterade och importerade både varor och idéer. På det sättet lärde vi oss att navigera och räkna (av araberna) att göra papper och krut (av kineserna) och att upprätta hållbara avtal (av varandra). Allt detta lade grunden till vårt europeiska välstånd.

I vårt eget land tror vi ofta att det svenska välståndet på något sätt skapades av sig själv med början på 30-talet. Inget kan vara mer fel. Visserligen blev vi världsmästare på att fördela välstånd under åren efter andra världskriget (och det ska vi vara stolta över) men grunden för att bli ett av världens rikaste länder lades redan under perioden 1842 till ungefär 1880. Då grundlades det svenska skolväsendet, skapades den svenska marknadsekonomin, byggdes de första järnvägarna och startades en rad framgångsrika industrier.

Men hela världen får inte lika del av den välståndsökning som pågår. Intressanta exempel på hur bra - och hur illa - det kan gå, det ser vi i Sydamerika.

Peru var för några år sedan ett av Latinamerikas fattigaste länder. Då startade en liberal revolution (som du kan läsa mer om här). Händelseutvecklingen lyfte snabbt den peruanska ekonomin och skapade bättre förhållanden för de allra flesta - och inte minst för de fattigaste.

Lika lovande är utvecklingen inte i Venezuela, ett land som för inte så länge sedan levde gott på inkomster av olja men som också hade en växande medelklass med ambitioner att utveckla samhället. Detta stoppades bryskt av en socialistisk valseger som under de första åren av Hugo Chavez presidentskap såg lovande ut - men som idag förbytts i den vanliga utvecklingen när socialister vinner makt. Idag lider Venezuela av hyperinflation, ofrihet, växande klyftor och isolering.

Listan på länder i tredje världen som på liknande sätt gjort olyckliga vägval kan göras längre. Zimbabwe var på 70-talet Afrikas kornbod. idag är landet på väg mot extrem fattigdom trots enorma naturresurser. I andra änden av skalan fiinns ett land som Botswana som klarat sig väl genom öppenhet, handel och liberala reformer. Visst har både diamantfyndigheter och bistånd hjälpt till, men det viktigaste har varit kloka satsningar och en ordnad marknadsekonomi.

På vår egen kontinent ser vi liknande exempel. Numera hör vi sällan nyheter från länder som Spanien, Portugal och Irland, tre länder som för bara några år sedan var nästan lika illa ute som Grekland. I dessa länder sjunker nu arbetslösheten, investeringarna ökar och människor får sitt hopp tillbaka. De har klarat krisen - genom sådana reformer som Grekland under Syriza gör allt för att undvika.

Visst har marknadsekonomin brister, men den skapar välstånd. Inget annat ekonomiskt system, allra minst socialistisk planekonomi, har gjort så mycket för att skapa bättre levnadsförhållanden för människor.  Omvänt har det system som prövats i Venezuela, Grekland och Zimbabwe skapat så mycket elände och umbäranden att det finns goda skäl att ställa sig en fråga.

Om man verkligen vill andra människor väl, är det då överhuvudtaget möjligt att vara socialist?

Inga kommentarer: