"Fler vill se ökat flyktingmottagande" skriver bland andra DN idag. Det är lätt att tolka den opinionsmätning som refereras som en formlig vindkantring från främlingsfientlighet till varm och medkännande humanism. I själva verket är omsvängningen inte så stor som medierna vill göra gällande. Svenskar i allmänhet har länge varit ganska positiva till flyktingmottagning. Det som nu hänt är att något fler är något mer positiva. Det som är mer alarmerande är att nästan lika många fortfarande är negativa. Där finns mer att göra, och där betyder handling mer än ord.
Vi är nämligen rätt många (det finns undersökningar även om det) som snarare tror att det är nu det börjar. Människor ser gärna att fler kan komma hit, men många - och det är ofta samma människor - är också oroliga för hur vi klarar att ge dem som kommer det välkomnande som de verkligen förtjänar.
Att flyktingar är välkomna är gott och väl. Men när de nu kommit (välkomna hit, kära medmänniskor) så ska de också komma på plats, bli en del i samhällsgemenskapen, försörja sig och vilja stanna kvar. Länge.
På den punkten av vi i vårt land inte fullt lika stolta traditioner. Vi har helt enkelt svårt att få integrationen att fungera. Vår välfärdsstat, den svenska modellen om man så vill, är inte alltid fullt så inkluderande som vi kanske skulle önska. Och om vi inte tar de problem - men också möjligheter - som människors rörlighet innebär, så kan vi se fram emot sociala spänningar av för våra förhållanden sällan skådat slag.
Därför måste vi öppna våra hjärtan, men också ha en klar och genomtänkt idé för hur både mottagande och integration ska gå till. Och det finns knappast idag.
Vi måste vara beredda att pröva nya vägar. Integrationen har inte fungerat, alltså bör vi inte göra som vi brukar.
I kommande inlägg här på bloggen kommer jag att återkomma till hur vi kan reformera arbetsmarknad, utbildning och välfärdssystem för att bli en modern och välkomnande välfärdsstat där gemenskapen kan rymma fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar