Den verkliga skadan

Nej, jag tror inte som kulturnämndens förra ordförande i Uppsala Eva Edwardsson att någon tänker förstöra Erik Krikortz konstverk i Carolinabacken. Däremot är det helt uppenbart att ett politiskt inlägg om samtidskonst, som ofta är just politisk, är ytterst provocerande för kulturlivets makthavare. och som före detta makthavare vet jag när man blir provocerad. Det är när man i en diskussion har brist på argument.

Alltså: jag har själv inga planer på att gå lös på något konstverk. Det strider emot min grundläggande samhällssyn. Ingen jag känner umgås med sådana planer. Jag tvivlar dessutom starkt på att mitt inlägg på Facebook skulle ha en sådan påverkan utanför min egen vänkrets att det skulle vara grund för någon sorts säkerhetshot. Alltså kan vi nog avfärda att inlägget skulle vara i någon mening säkerhetshotande. Å andra sidan är inlägget uppenbart konstpolitiskt provocerande - vilket givetvis var syftet.

Det leder fram till det verkliga hotet, för allmän och enskild egendom är hotad. Hotet kommer från konstnärliga uttryck som inte drar sig för att, i konstens namn, begå kriminella handlingar.

För några år sedan producerade gatukonstnären Magnus Gustavsson, känd som pseudonymen NUG, sitt verk "Territorial Pissing". Det är en några minuter lång film som skildrar en grundlig skadegörelse av en tunnelbanevagn. Verket var ett examensarbete på en av våra mest respekterade konstskolor, visades på konstmässor och såldes senare för sexsiffriga belopp. Att slå sönder allmän egendom betraktas alltså som ett fullt legitimt konstnärligt uttryck.

Jag hoppas verkligen att Krikortz verk får stå i fred. Men jag hoppas också att all annan egendom kan se fram emot samma ljusa öde. Dessvärre vet vi att det inte blir så. även i framtiden kommer bussar, järnvägsvagnar, elskåp, bullerplank och många, många andra gemensamma ägodelar att vandaliseras i den fria konstens namn.

Mitt inlägg hade kunnat vara ett lysande tillfälle för Uppsalas makthavare i kulturlivet att markera att all form av skadegörelse, även om det sker i konstens namn, är fullkomligt oacceptabelt. Det gjorde man inte. I stället lät man sig provoceras. Krikortz verk klassades som hotat. Något motsvarande skydd har inte getts hundratals andra älskade konstverk i Uppsalas offentliga rum. Jag ska inte namnge något, av risk för att åter pekas ut som anstiftare till huligandåd.

Vad är det då som provocerar Edwardsson och kulturchefen Sten Bernhardsson? Min gissning är att det som provocerar är ifrågasättandet. Offentlig konst ska gärna vara så där lagom kittlande, och om den slår an politiskt korrekta strängar så är det bra. Att några moderater ropar "DDR-konst" piggar liksom bara upp. Men om någon på allvar ifrågasätter samtidskonstens grundvalar, då gäller det att ta till storsläggan. För tänk om ett provocerande inlägg leder till att folk börjar tänka till på allvar. Tänk om någon faktiskt undrar om det är OK att skattemedel på Konstfack används till att vandalisera tunnelbanevagnar. Eller, för att ta ett annat exempel, till att simulera allvarlig psykisk sjukdom.

Krikortz verk lär stå kvar länge. Det påverkas knappast av den aktuella debatten. Dessvärre lär vi däremot inte se något stopp för sådana konstnärliga uttryck som skadar allmän och enskild egendom. Samma politiker och byråkrater som släppt fram DDR-konsten är alldeles för rädda för att sätta ner någon fot. Att det inte sker är den verkliga skadan.