De som inte hörs

Just nu är vi många som upprörs över kvinnosynen i Sverigedemokraterna. En och annan tror säkert att den senaste i raden av skandaler kring partiet kommer att leda till väljarförluster, men det kommer inte att hända. Det hände inte när det viftades med järnrör eller någon annan gång när partiet fått schavottera i en vid det här laget rätt lång radda med skandaler. Skälet är att Sverigedemokraterna är precis det som de själva och alla andra partier vill att de ska vara. De är inte ett parti som andra, och därmed inte ett parti i mängden. I mängden av partier, alltså. För rätt många människor är de däremot ett parti för mängden.


Och eftersom skandaler uppenbart inte biter på sympatierna för detta parti, så är det kanske dags att fundera över vad det är som lockar människor till Sverigedemokraterna. Därpå kan vi också fundera lite på vilka som vinner och förlorar på deras läge i opinionen.


Först av allt: en femtedel av svenska folket är inte rasister. Det som lockar människor till SD är inte nöjet att kunna räkna sig som främlingsfientlig. Däremot - tro det eller ej - betraktar sig med all säkerhet det absoluta flertalet av Sverigedemokraternas sympatisörer som demokrater. Därmed tycker de med viss rätt att deras röst är värd att räknas.


För att föra resonemanget vidare, så upplever sig de allra flesta som uppger sympati med SD att de är tämligen vanliga. De marscherar inte i takt, klär sig inte i uniformsliknande kläder, tycker inte om att bränna böcker och bär inte armbindlar med hakkors. Men inte nog med det.


De är faktiskt vanligare än så. De har helt vanliga jobb, mycket vanliga inkomster, åker i ganska vanliga bilar och bildar påfallande ofta mycket, mycket vanliga kärnfamiljer. Med allt vad det innebär av vardagspussel, prioriteringar i privatekonomin, mycket vardaglig barnuppfostran och en oerhört vanlig vardagsordning för mat, tvätt och städning.


Det kan ju helt enkelt vara så, att många av dessa oerhört vanliga människor kanske inte upplever att den politiska debatten av idag handlar om dem och om deras vardagsproblem. Det kan faktiskt till och med vara så, att det som dessa väldigt vanliga människor upplever att samhällsdebatten handlar om liksom inte riktigt appellerar till just dem. Och det kan rent av vara så att de inte tycker att de politiker som representerar de övriga åtta partierna som förekommer mest i samhällsdebatten är de partier som adresserar deras frågor.


Ett talande exempel dök upp i veckan. Det handlar om en bild i en broschyr om föräldraskap och barnafödande. Jag kan förstå att bilden kan uppröra - men det gäller också att sätta sig in i på vilka olika sätt människor faktiskt kan uppröras.


DN berättar om broschyren och bilden. DN berättar också om Jessika (som egentligen heter något annat), som upprörs. För Jessika är bilden både heteronorm och kvinnoförnedrande. Jag kan förstå hennes ståndpunkt, och det är vi nog många som kan. Men frågan är hur många som kan förstå och dra konsekvenserna av känslan hos dem som inte alls ser det som Jessika (som vi alltså kallar henne) upplever.

Jag kämpar själv både för HBTQ-personers och för kvinnors rättigheter i samhället. Men en demokrati som enbart ser till behov hos dem som kan definieras som normbrytande får förr eller senare problem. Frågan är om det - som en analys av framgångarna för SD - inte är dags att fråga vilka som idag upplever sig som marginaliserade. Är det verkligen alltid de grupper som brukar räknas upp?


Nu kan ju någon med en föraktfull fnysning påpeka att det ändå inte är mer än femton-tjugo procent som anger sig som sympatiserande med SD. Ger det verkligen rätt att kräva plats, med tanke på hur majoritetssamhället sett ut i århundraden?

Svaret på den frågan beror på vilka man tycker ska ges företräde i samhällsdebatten - men också vilka man anser sig ha rätt att marginalisera. Det är kanske dags att fundera på vem som har en röst i samhällsdebatten, och på vems bekostnad.

Det betyder inte att jag vill öppna dörren för diverse rasistiska, främlingsfientliga, homofoba kvinnohatande och våldsbejakande figurer. Däremot är det kanske dags att börja lyssna på den grupp som är den allra viktigaste att lyssna till i en fungerande representativ demokrati. Det är gruppen som inte hörs. Om de etablerade partierna inte blir skickligare på att höra dem som inte hörs, så får vi de valresultat vi förtjänar. Och, i vissa fall, kanske de valresultat vissa önskar.